En liten hälsning.

Jag tänkte utnyttja Vita kränkta män-sidans retorik och inleda den här kommande helgen med att skicka en hälsning till Kawa Zolfagary.

 

Hej Kawa!

Jag vill bara skriva till dig och berätta att Pär Ström har så jävla mycket mer cojones än vad du någonsin kommer att få.

Trevlig helg din jävla tönt!

 

Hälsningar

Rocki

Gå en genuskurs?

Det här offentliga rummet, i vilket Gudrun Schyman bl.a. inte tycker att man ska behöva titta på bilder av folk som äter korv, var tar det slut? För ibland känns det som att det är mitt i mitt vardagsrum och till och med inne i sovrummet? Det kan jag i och för sig tycka är bra eftersom min man sedan snart tjugo år tillbaka ibland tafsar på mig när jag sover, utan att innan ha bett om tillstånd.

Som det framgår av ett citat från ROKS månadsbrev här ovan så känner ju ROKS att man ska utesluta männen ur det offentliga rummet. Var ska vi ha dem då hade ROKS tänkt? Jag har ju bara en som jag lätt kan stuva undan men hur jag än vrider och vänder på det så verkar det som att de inte riktigt tänkt igenom det förslaget innan det lanserades? 

Det är så mycket som jag inte förstår med feminismen, jag borde nog gå några kurser i genusvetenskap för att bli lite mer upplyst. Det är nog det som är mitt problem.

Feministgnäll.

När jag skrev om det där trycket över bröstet så kom jag att tänka på Maria Svelands bok ”Bitterfittan”. Jag vill bara ta tillfället i akt och säga att det är en av de gnälligaste jävla böckerna jag någonsin läst. Det var flera år sedan jag läste den och jag blir fortfarande irriterad när jag tänker på den.

Det var allt. Tack!

Den organiserade antirasismens kontraproduktivitet.

Kawa Zolfagary är inte intresserad av att folk slutar vara rasister och sexister eftersom det skulle innebära att hans karriär som yrkes-antirasist-feminist skulle vara över. Kawa Zolfagary tjänar på att hetsa upp stämningen. Efter att jag skrivit mitt förra inlägg här på min s.k. blogg hände något. Inlägget uppmärksammades av någon anledning och har nu lästs flera hundra gånger. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta eftersom jag skrev det mest för att avreagera mig. Skillnaden mellan mig och honom är att det jag eventuellt skriver är mina åsikter och är inte på något sätt kopplat till min fysiska person eller min försörjning. Jag (och många med mig) har inget att tjäna på att andra människor läser vad jag/vi skriver, varken i uppmärksamhet eller pengar. Jag och många andra är anonyma medan Kawa Zolfagary gör karriär, det tål att funderas på.

Han törstar efter uppmärksamhet och han vill tjäna pengar på den, han vill ha ljuset på sin person men hans metoder ställer jag mig tveksam till. Kawa Zolfagary är en mobbare, det vittnar karikatyren av Pär Ström på VKM-sidan om. Han går till personangrepp på ett mycket barnsligt sätt, en seriös debattör med en ärlig förändring som avsikt gör inte så. Han ger sig på enskilda personer och förlöjligar dem utan någon större argumentation än att han tycker att de är dumma i huvudet.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så har jag också invandrarbakgrund, jag vet ganska mycket om invandrares offermentalitet. Problemet med att känna sig som ett offer, som jag alltså anser att Kawa Zolfagary gör, är att man i sin självömkan ofta ger sig rätten att bete sig lika illa och t.o.m. värre än de som man ser som sina förtryckare. När man läser kommentarerna på VKM så inser man snabbt att de som skriver där inte tillhör begåvningsreserven i Sverige. Om man följer kommentarerna på VKM så upptäcker man att ett av deras mest använda argument är att skriva FEMENISMEN eller STATSFEMENISMEN med versaler i de fall då någon dyker in i getingboet och försöker sig på att inleda en dialog. Att stava fel när man skriver ordet feminism behöver väl nödvändigtvis inte försämra ett argument i sig, däremot är det ett mycket dåligt argument att enbart påpeka stavningsfel. Efter att Pär Ström gav ut sin nya bok härom dagen har många skrivit att de inte tänker läsa den, de är alltså inte ens intresserade av att veta vad som står i boken men de ägnar osunt mycket av sin tid med att tala om hur dålig och oriktig den är?

De verkar själva betrakta det de skriver som satir men de missar målet, de är nämligen inte roliga. Jag har min bakgrund i ett ställe där politisk satir hade en stor funktion, en ventil för människor som levde under verkligt åsiktsförtryck. Böcker som illegalt tryckts i bl.a. Australien cirkulerade runt bland människor som flytt från förtrycket. På vilket sätt anser Kawa Zolfagary att hans åsikter inte ryms inom yttrandefriheten i Sverige? Av vilken anledning tycker han att han har rätt att vara rasist och sexist?

Låt oss inte glömma bort hur inställningen ”Ändamålen helgar medlen” har orsakat stor skada och mänskligt lidande under historien.  Personer som Kawa Zolfagary är tämligen ofarliga i en demokrati som Sverige men i andra miljöer har personer som han orsakat stor förödelse. På vilket sätt  anser han sig ha rätt att försöka utöva åsiktsförtryck i en demokrati, som gett honom och hans familj en fristad från krig och elände, genom att förneka vita män rätten att uttrycka sig? På Twitter skriver han ”Det handlar om att de som tillhör majoritetsnormen måste lämna tolkningsföreträde till de som drabbas. Det är väl inte orimligt?” Vad betyder det? Betyder det att han anser att svenskar i majoritet är rasister och sexister? Nog för att det finns en hel del av båda sorter i Sverige men han kan väl inte på allvar tycka att de är i absolut majoritet? Om han hävdar att en vit man per automatik är det p.g.a. att han är en vit man då är han inget annat än en simpel rasist. Jag undrar vilket annat land i världen han skulle kunna bosätta sig i och angripa hela den inhemska manliga befolkningen på det sätt han gör och förbli så oemotsagd som han blir i Sverige. Jag förstår att man som svensk undrar vad fan i helvete han håller på med? Kawa Zolfagarys taktik är kontraproduktiv, han ger upphov till ännu mera rasism och motsättningar mellan olika grupper.

Och vita kvinnor med makt då? Varför ger han sig inte på dem också när han ändå håller på? Nej, han är ju feminist, så var det ja, och om man är det så ser man alla kvinnor, oavsett vilken makt de har som förtryckta av patriarkatet och dessa eländiga osynliga strukturer. Han beter sig som en alfahane med en genusteoretiskt riktig pseudomanlighet som blivit så populär bland manliga feminister, jag betackar mig som kvinna den hjälpen. Jag klarar att tala för mig själv, tack så mycket!

Om jag var Kawas mamma, vilket jag nästan skulle kunna vara men lyckligtvis inte är, skulle jag skämmas för honom.

Ibland får man som ett tryck över bröstet – Maria Sveland style.

Jag kan ibland bli helt yr av att försöka bena ur manliga och kvinnliga feministers konstiga argumentering. Den är så svepande och rör sig över en så lång tidsperiod att jag nästan blir helt paralyserad, management by confusion skulle argumentationstekniken kunna kallas. Man citerar Strindberg och Aristoteles, hyllar helt skamlöst psykfall som Valerie Solanas, man firar att kvinnan haft rösträtt i 90 år. Som kvinna och människa tycker jag givetvis att det är toppen att kvinnor får rösta i Sverige men jag är inte speciellt orolig för att den rätten ska tas ifrån mig. Att fira den kvinnliga rösträtten är för mig ett tecken på att man har svårt att uppdatera sig, man vill liksom gegga sig kvar i den där känslan av förnedring kvinnor  tvingades uppleva långt innan man själv ens var påtänkt.

Ett annat konstigt argument för att svensk feministkamp är viktig är att det finns länder i världen där kvinnor fortfarande lever under verkligt förtryck, jag ifrågasätter starkt hur svenska genusgalningar och queer-förespråkare hjälper kvinnor i exempelvis Iran? Det känns mer som en victim by association-pryl. Om jag inte längre hittar någon oförrätt mot mig själv som jag kan skylla på så kan jag alltid lida åt någon annan. Eller snarare, om jag inte har något att lida för så kan jag omvandla någon annans lidande till mitt eget. I allra värsta fall kan man ju blogga om hur in i helvete kränkande det är för kvinnor att män sitter bredbenta på tunnelbana eller tjata om osynliga strukturer.

Kawa Zolfagary hånar alla vita män (som har mage att reagera på att Sverige har en icke könsneutral lagstiftning) vilka han ser som oförtjänt kränkta. Han verkar fixerad vid hudfärg och kön. Han sitter också fast i något retroaktivt lidande förorsakat av att Nordeuropa har en större andel vita män än t.ex. Mellanöstern. Jaha, är det konstigt tycker Kawa? Tycker han att alla män med  nordeuropeiskt utseende ska hålla käften och som botgöring, för att de råkat födas som vita, grotta ned sig i någon slags skamfull postkolonial ångest? Jag kommer att tänka på något som jag inte riktigt kommer ihåg ordet för, det där man kallar folk som dömer ut och förminskar andra människor p.g.a. deras hudfärg.

Han verkar också ha en mycket låg syn på kvinnor, under en ”debatt” mot Pär Ström angående Ströms nya bok jämför han kvinnor med dyslektiker och verkar totalt underkänna kvinnors förmåga att göra medvetna yrkesval. Kanske borde Kawa rannsaka sin egen upplevda kränkning innan han tillsammans med Twitter-vänstern försöker plocka billiga humorpoäng? Jag är också invandrarbarn och hade jag valt att dra på mig offerkoftan så fort någon dragit fel växlar om min person baserat på det så hade väl jag också levt ut min upplevda kränkning genom att kränka andra oskyldiga? Eller inte. Självklart finns det både rasism och rasister i Sverige, precis som det finns i alla länder där det bor människor, men om man tror att man får bort dem genom att tysta och mobba ihjäl dem så kanske man inte ska sikta på att bli integrationsminister.  Gud bevare oss för antirasistiska hipsterfeminister som Kawa Zolfagary. Jag som kvinna med invandrarbakgrund vill i alla fall inte associeras med honom och hans anhang, det är en sak som är säker!

Ingen vill höra om din sons rosa tröja.

Ängsliga och normkritiska föräldrar kämpar för sina barn. De tror att deras barn kommer bli lyckliga och fulländade individer om pojkar kan ha rosa tröjor utan att något annat normativt och äckligt litet homofobt barn påpekar det i negativa ordalag. Det är ju just så barn tenderar att bete sig om de inte blir vägledda av en utbildad genuspedagog. Att en lärare skulle ha auktoritet nog att säga till barn att man inte kommenterar andra människors utseende och klädsel är ju förstås helt uteslutet, det skulle ju vilken outbildad apa som helst kunna göra och så kan vi ju inte ha det.

Själv tänker jag att jag gärna vill att mina barn lär sig något i skolan och att lärarna befinner sig i skolan, gärna i klassrummet, istället för att vara på någon vidareutbildning i kompensatorisk pedagogik. Kalla mig reaktionär men jag känner mig inte helt bekväm med att kvinnor med en för mig obekant syn på män ska könsrollsbestämma mina barn. Mina barn tillhör sig själva, varken mig eller staten. Jag har förtroende för mina barn.

Jag är så förbannat trött på välfärdsknarkare som diskuterar färger på barnkläder och pennskrin. Dessa människor skrämmer mig så oändligt mycket mer än prinsessklänningar och rosa pysselböcker med bilder av städredskap i.

Behenningsföretag?

Läser i Svenskan att Arbetsförmedlingen anlitar bemanningsföretag för att anställa arbetsförmedlare. Efter att ha känt mig ganska glad och nöjd under dagen som hittills passerat drabbas jag av den sedvanliga känslan av uppgivenhet och ångest som man gärna får när man läser svenska tidningar. Något som jämställd(hets)ivrare med femagenda gärna upprepar med en dåres intensitet är ju hur samhället, framför allt bolagsstyrelser, skulle gynnas av 50/50 fördelning av kvinnor och män. Deras uppfattning är ju att det skulle göra att allt skulle fungera så mycket bättre då. Jag antar att de väljer att bortse från t.ex. Christina Lugnet på Tillväxtverket när de funderar på sådana saker med sina hjärnor.

I, as usually, beg to differ och blir givetvis nyfiken på hur fördelningen av kvinnor och män anställda på Arbetsförmedlingen ser ut. Det visar sig att det är 66% kvinnor och 44% män. Utan att dra några förhastade slutsatser så kan jag ju konstatera att det just i det här fallet inte blev så mycket bättre trots feministiskt sett hyfsat  jämställda siffror. (mer…)