Rockis genusskola del 2.

Om du känner dig ängslig och nervös vad gäller barnböcker, gör så här,
sätt upp en lapp på dagis/skola där det står:

”Bytes. Tio flickböcker mot tio pojkböcker som passar barn i åldern xx.”

Eller tvärtom så klart om du har en pojke.

När ditt barn har somnat så ställer du in böckerna bland barnets andra böcker. Säg ingenting till barnet, om barnet är intresserat kommer barnet att läsa böckerna. Blanda INTE in en massa löjliga hen-böcker med tveksamma politiska budskap. Barn är mer fria än oss vuxna, klistra inte på dina egna könsnojor på dina barn. De lever i en annan tid än vad vi gjorde, de kommer att fatta grejen, och som alla andra generationer innan vår kommer de att göra revolt och göra tvärtom. Då kommer vi genuskritiska föräldrar få sunt normbrytande och fria barn och ni genusgalningar, ja det kommer nog inte att bli riktigt som ni har tänkt er…

Praktiskt moment: Ta ett glas vin och slappna av.

Denna kurs är värd 20 p. Om du vill läsa in ytterligare 10 p. så sätter du upp en lapp med texten ”Ingen reklam, tack!” på brevlådan. Då slipper du leksakskatalogerna, det minsta man kan begära av barn i dag är att de ska sätta sig ned och skriva en önskelista utan att göra jobbet åt dem.

Hälsningar från

Rocki

Samtidigt, i verkligheten.

Och medan genusgalningarna utbildar, fortbildar, analyserar, konkretiserar, problematiserar, förfasar, rasar, teoretiserar, praktiserar, bidragsansöker, genuskorrigerar, genusadministrerar, projicerar och intersektionaliserar sig, så youtubar ungarna Gangnam style.

Just sayin’.

Rockis genusskola del 1.

1. Erbjud barnen i största möjliga mån att välja fritt mellan leksaker.

2. Låt barnen i största möjliga mån välja sina kläder själva.

3. Säg till ditt barn, gärna väldigt HÖGT att man inte kommenterar andras utseende och klädsel om man inte har något snällt att säga.

Så, då var det klart. Vi säger väl 20 p.

Maila om du vill ha ditt betyg utskrivet och skickat till dig.

Hälsningar Rocki, studievägledare och rektor.

En (bil)lig lösning?

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sa-kan-valdet-mot-kvinnor-bekampas_7700136.svd

En artikel i SVD Brännpunkt börjar som vanligt med att prata om ”våld i nära relationer” för att i nästa mening byta skepnad till det vanliga ”mäns våld mot kvinnor”. Det är med anledningen av den internationella dagen mot våld mot kvinnor som två kristdemokrater uppmärksammar problemet och kommer med förslag på tre åtgärder. Mäns våld mot kvinnor beskrivs som ett ”strukturellt samhällsproblem” fast det där återigen kallas för ”våld i nära relationer. Nu kan man ju med anledning av den av FN instiftade internationella dagen tycka att det är på sin plats att belysa just den kvinnliga delen av befolkningens utsatthet men något säger mig att alla dagar på året handlar om just detta, i vissa fall…

Nå väl, eftersom det omvända problemet fortfarande lyser med utebliven belysning så tänker jag att ”vi” kanske ska se oss om efter en provisorisk lösning på problemet ”kvinnors våld mot män OCH barn”. Ingen verkar ju direkt vara så pigg på den diskussionen och vi som ställer oss bakom jämställdismens värderingar blir ju ofta beskyllda för att bara gnälla och inte komma med några konkreta förslag. Därför tänkte jag komma med ett handfast förslag med vilket vi ska vända oss till alla ”bidragsförmedlande instanser” i Sverige. Jag tycker vi ska söka anslag för inköp av ett antal tusen sådana här:

http://wwwc.svd.se/kampanj/peugeot-korgladje/?/smarta-bilen-som-blir-en-sovplats?utm_source=svd&utm_medium=svdsartikelfyra&utm_campaign=peugeot

Det är dessutom en könsneutral lösning och kan nyttjas av båda könen plus att man slipper alla galningar hos Roks.

Med spydiga huvudvärkshälsningar

/Rocki

Joseph Caux har ordet:

Joseph Caux:
 

I ett par år har jag regelbundet läst Pär Ströms nyligen avsomnade blogg Genusnytt och mer sporadiskt andra bloggar som behandlar samma ämne. De senaste månaderna har jag surfat runt bland dessa bloggar mer frekvent. Bara i undantagsfall vet man vem som äger bloggen.

När det var dags för mig att ge ut min roman Café Rättvisan var det självklart att göra det under pseudonym. Jag har större delen av mina inkomster från uppdragsgivare och en del av dem – inte alla, men många – skulle inte fortsätta att anlita mina tjänster om de visste att jag skrivit en historia som driver med den nya svenska statsreligionen. Om jag bara haft försörjningsansvar för mig själv kunde jag kanske accepterat att bli av med några inkomstkällor, men så är inte fallet.

På mitt ”vanliga” förlag kunde man inte enas om att acceptera utgivning under pseudonym och därför blev det i stället B4PRESS som gav ut boken. Det innebär en ekonomisk risk för mig, men en som jag alltså bedömer som betydligt mindre än den som följt med att ge ut romanen under eget namn.

Inför utgivningen kontaktade jag en del bloggare och undrade om de var intresserade av recensionsexemplar. Bara det fåtal som redan tagit det modiga beslutet att vara offentliga accepterade direkt. Den här bloggens ägare, Rocki, gjorde det efter tvekan. Men de allra flesta tackade nej med motiveringen att de inte villa lämna ut namn och/eller adress.

Vad är det då som gör att alla vi som skriver under påhittade namn måste vara så hemliga? Varför tvingas man bli partisan bara för att man vill ha könsneutral lagstiftning och lika förutsättningar för alla individer, oavsett kön? Varför är det inte de som kräver hela barnbidraget och inkvotering med könsorganets form som argument som måste gömma sina åsikter?

Jag tror att feministerna har blivit fartblinda. Jag är tillräckligt gammal för att minnas extremvänsterns ställning i Sverige under 1970-talet. Precis som feminismen hade vänstern tveklöst ett historiskt moraliskt berättigande. Men några förföll till extremism och idioti. I den allmänna debatten fick dock extremisterna både utrymme och respekt.

En betydande del av den svenska feminismen är på väg att bli jämställdhetens röda khmerer, där skuld inte mäts i handlingar utan i medfödda egenskaper. Då klass, nu kön.

KPML(r) har numera förtvinat och bytt namn till något som jag inte minns. Tokfeminismen kommer att gå samma väg. Om några decennier kommer vi att kunna skratta åt den. Det kan vi visserligen nu också men gråta desto mer.

Tills vidare får Rocki, jag själv och väldigt många andra huka i skuggorna.

/Joseph Caux

Rocki: Du kan läsa om och köpa boken här >

http://www.b4press.com/Cafe_rattvisan_nyhet.html
http://www.pellebilling.se/2012/11/boktips-cafe-rattvisan-av-joseph-caux/
https://rockibarocki.wordpress.com/2012/11/21/cafe-rattvisan-av-joseph-caux/#comments
http://caferattvisan.blogspot.co.nz/

Alla kan inte vara bra på samma saker.

Ja, ja, ni kanske är bra på att lägga in länkar så där snyggt infällt i texten och så där, men jag kan i alla fall slå en perfekt bearnaise utan recept.

(Här hade jag tänkt vara lite kaxig och lägga upp en bild på min bearnaise men det funkade inte så ni får lita på mig.)

Trevlig helg önskar jag er alla kommentarsfältherrar och kommentarsfältdamer!

Offerkoftornas kamp om sin offerstatus.

Efter att ha läst Café Rättvisan av Joseph Caux så känner jag att jag har hakat upp mig på det här radikalfeministiska försöket att även förklara hedersvåldsproblematiken med paaaatriarkaaaaatet och de doooolda struuuuktuuurena. Det gör mig jävligt förbannad!

Enligt mig så handlar det om att det ligger i den svenska radikalfeministens natur att ogilla konkurrens om offerstatus. De vill INTE att en annan grupp ska ta ljuset ifrån deras kamp för överlevnad. Istället försöker de smeta på sig den gruppens lidande på sig själva. Mycket fult! Det blir gärna så om man är så oändligt besatt av sin egen inbillade underordning och det samtidigt blir svårare och svårare att fortsätta hävda den. Då dyker begrepp som intersektionalism upp, då kan man lida tillsammans med dem som lider på riktigt och inte fyller sina löjliga liv med påhittade problem som BR:s leksaksindelning och sedelvalörsräkning. Har man riktig tur så kan man finna ett sätt att få betalt för det också, så man får råd med den där nya snygga fondtapeten och några flaskor rött. Det är ta mig fan en av höjderna av arrogans.

Café Rättvisan av Joseph Caux.

Jag har läst boken Café Rättvisan av pseudonymen Joseph Caux. Hans pseudonym kontaktade mitt alter ego Rocki på min ”hemliga” mailadress rockibarocki. Han erbjöd sig att skicka ett recensionsexemplar till mig och eftersom vi båda är anonyma så mynnade det ut i konversationer som följande:

Jag: Hur vet jag att du inte är Maria Sveland och att du vill ta reda på vem jag är?
Joseph Caux: Det kan du inte veta lika lite som jag kan vara säker på att du inte egentligen är Maria Sveland.

Allt detta fick mig att känna mig lite som en hemlig agent, jag gick till slut med på att ge honom min adress fast under ett annat namn. Lite kul och lite sjukt på samma gång. 

I Café Rättvisan får vi följa den privilegierade vite mannen/losern Josef Karlsson och hans inträde i feministernas värld. För den som är bevandrad inom  de radikalfeministiska galenskaperna och dess persongalleri så råder det ingen tvekan om vilka personerna är som boken handlar om. Man skrattar högt flera gånger under läsningen.

”En annons i lokalpressen leder Josef Karlsson till Café Rättvisan, samlingsplatsen för en udda grupp jämställdhetsaktivister. I centrum för verksamheten står Gun Äsping, feministdrottningen som inte tackar nej till livets goda vare sig det uppenbarar sig i form av män, tv-kameror eller lådvin. Där finns också advokatkollegorna Klingström och Klangström, tre förvirrade genusprofessorer och många andra märkliga figurer.”

”Café Rättvisan är en satirisk roman om en rörelse som gjort moralisk bankrutt”

Det är en grov och tillspetsad satir men den tar också upp allvarliga saker som hedersmord och radikafeminismens kluvna förhållande till detta. Slutet av boken kulminerar i ett Solanaeskt vansinne där de nyttiga idioterna/feministmännen  får sin rättmätiga behandling enligt SCUM-feministernas syn på män.

Boken är en skruvad sammanfattning av en skruvad rörelse som känns, om man är som jag frustrerad över galenskaperna, lite förlösande att läsa. En käftsmäll rätt in i statsfeminismens nylle.

Jag vill rekommendera denna bok som årets julklapp till alla som deltar i denna sida av debatten. 

Boken kan du beställa här:
http://www.b4press.com/

Café Rättvisans sida:
http://caferattvisan.blogspot.co.nz/

Mina barn installerar ibland appar på min iPad.

20121120-202947.jpg

Förlåt, genusforskning.

Man kan se det som ofrivillig humor i och för sig.

Jag kom att tänka på en härlig artikel på Newsmill och uppdaterade min sida ”En ding ding värld”. Det är Bonnie Bernström som skriver att de sammanlagda valörerna på svenska sedlar, även de, är till männens fördel. Jag fastnade lite på kommentarsfältet och skrattade lika gott som första gången jag läste denna rapport om hur denna valörorättvisa är ett oerhört stort hot mot demokratin.

http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/07/riksbanken-g-r-om-g-r-j-mst-llt?page=1

Vi måste ju komma överens om en sak i alla fall, denna galenskap bjuder då och då på en massa skratt? Och humor gillar ju jag så då tänker jag att man i alla fall har fått lite underhållning för pengarna.

Kommentarsfältet till Bonnie ”Over the ocean of sanity” Bernströms artikel bjuder på en hel del som jag tycker är värt att lyftas fram här hos mig, detta härliga vardagsrum där vi mumsar popcorn och tittar på verkligheten som vore det en renodlad komedi.

Signaturen Victor skriver:

Ӏr texten menad att vara ironisk?
Är den inte det så det nog bland det märkligaste jag någonsin har läst.

Är Bonnie liberal så är det ju än mer anmärkningsvärt då den här hjärndöda varianten av feminism är något som jag trodde vänstern hade monopol på.

Att tro att värdet på sedeln har något att göra med hur stora ära det är att få pryda en sedel är befängt. Om man valt vem som ska få pryda vilken sedel utefter vilken sedel som är mest åtråvärd så borde de lägsta valörerna ha högst anseende då det är de som syns mest och som mest människor minns vem de föreställer.

1000kr sedeln är en sedel som du bara har en relation till om du är kriminell eller är en flitig casinobesökare. Clark Olofsson borde vara det naturliga valet för den sedeln då han är vår mest folkkäre bankrånare.”

Enda felet med hans förslag som jag ser det är att Clark Olofsson är en äckligt priviligierad vit man.

Michaela Lilja skriver:

”Om jag skriver att denna artikel är löjlig så kommer feminister säga att jag förlöjligar den bara för att hon är kvinna moment 22 enligt feministisk retorik.”

Valid point!

Johan Riddarström:

”Tycker förslaget här ovan om att ha djur på sedlarna var alldeles utmärkt. Så länge det är ett av varje kön.

Alla djur är ju inte män.

Alternativt skulle man kunna trycka olika former gnäll på sedlarna. Känns väldigt samtida på nå’t sätt. Och Svenskt. Papperet skulle kunna ha en speciell yta så att de liksom kved lite kränkt när man gav dem till nån.

Rent formgivningsmässigt tycker jag att pengarna ska vara svarta, så säkrar vi buskis-skämt för ett bra tag framöver.

Fast jag lovar att någon skulle bli förolämpad av det också.”

Kristian J kommer med ett riktigt progressivt förslag:

”Man kan ju också ha personer på toalettpapperet………………politiker kanske?”

Roger Moore använder sig av ett av mina nya favorit-uttryck:

”Wow!
Som att ligga i tretti i vänsterfilen.”

Och så där håller det på, jättekul!

WOW Bonnie, ibland är jag inte helt nöjd med mig själv men jag har nog aldrig känt mig så bortgjord som du måste ha gjort efter att ha läst hur din oerhört viktiga artikel blev bemött.