Joseph Caux har ordet:

Joseph Caux:
 

I ett par år har jag regelbundet läst Pär Ströms nyligen avsomnade blogg Genusnytt och mer sporadiskt andra bloggar som behandlar samma ämne. De senaste månaderna har jag surfat runt bland dessa bloggar mer frekvent. Bara i undantagsfall vet man vem som äger bloggen.

När det var dags för mig att ge ut min roman Café Rättvisan var det självklart att göra det under pseudonym. Jag har större delen av mina inkomster från uppdragsgivare och en del av dem – inte alla, men många – skulle inte fortsätta att anlita mina tjänster om de visste att jag skrivit en historia som driver med den nya svenska statsreligionen. Om jag bara haft försörjningsansvar för mig själv kunde jag kanske accepterat att bli av med några inkomstkällor, men så är inte fallet.

På mitt ”vanliga” förlag kunde man inte enas om att acceptera utgivning under pseudonym och därför blev det i stället B4PRESS som gav ut boken. Det innebär en ekonomisk risk för mig, men en som jag alltså bedömer som betydligt mindre än den som följt med att ge ut romanen under eget namn.

Inför utgivningen kontaktade jag en del bloggare och undrade om de var intresserade av recensionsexemplar. Bara det fåtal som redan tagit det modiga beslutet att vara offentliga accepterade direkt. Den här bloggens ägare, Rocki, gjorde det efter tvekan. Men de allra flesta tackade nej med motiveringen att de inte villa lämna ut namn och/eller adress.

Vad är det då som gör att alla vi som skriver under påhittade namn måste vara så hemliga? Varför tvingas man bli partisan bara för att man vill ha könsneutral lagstiftning och lika förutsättningar för alla individer, oavsett kön? Varför är det inte de som kräver hela barnbidraget och inkvotering med könsorganets form som argument som måste gömma sina åsikter?

Jag tror att feministerna har blivit fartblinda. Jag är tillräckligt gammal för att minnas extremvänsterns ställning i Sverige under 1970-talet. Precis som feminismen hade vänstern tveklöst ett historiskt moraliskt berättigande. Men några förföll till extremism och idioti. I den allmänna debatten fick dock extremisterna både utrymme och respekt.

En betydande del av den svenska feminismen är på väg att bli jämställdhetens röda khmerer, där skuld inte mäts i handlingar utan i medfödda egenskaper. Då klass, nu kön.

KPML(r) har numera förtvinat och bytt namn till något som jag inte minns. Tokfeminismen kommer att gå samma väg. Om några decennier kommer vi att kunna skratta åt den. Det kan vi visserligen nu också men gråta desto mer.

Tills vidare får Rocki, jag själv och väldigt många andra huka i skuggorna.

/Joseph Caux

Rocki: Du kan läsa om och köpa boken här >

http://www.b4press.com/Cafe_rattvisan_nyhet.html
http://www.pellebilling.se/2012/11/boktips-cafe-rattvisan-av-joseph-caux/
https://rockibarocki.wordpress.com/2012/11/21/cafe-rattvisan-av-joseph-caux/#comments
http://caferattvisan.blogspot.co.nz/

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

7 kommentarer

  1. Feminismen är inte den första totalitära ideologin vars motståndare har tvingats till undergroundverksamhet.

    Svara
  2. Lorem Ipsum

     /  24 november, 2012

    Off/On-topic:

    Din blogg är i sanning ett nöje att läsa. Den sätter vi ett bokmärke på 🙂

    Svara
  3. Hurtbullen

     /  25 november, 2012

    Brukar inte ofta ta till ordvalet men, JC – Du är helt grym !!!

    Svara
  1. ”Rädda pojkarna – gör kvinnor av dem.” « Malte on the Roxxx

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: