Om den här människan får göra ett sådant här känsloutspel i DN, då tycker jag att jag får göra detsamma här på min blogg.
Med hurrarop samlades i helgen feministiska scenkonstgrupper. Grunden lades för ett större gemensamt verk. Men något skaver. Lidija Praizovic skriver om en kamp som måste inkludera alla kvinnor.
Ååå tjejer ååå tjejer
Vi måste höja våra röster för
att höras.
Eh, jag skulle vilja påstå att en del tjejer hörs lite för mycket faktiskt. Att få en sådan här labil text införd i DN till exempel.
I helgen satt jag med 70 feminister från 30 fria feministiska scenkonstgrupper från runt om i Sverige på ung scen/öst i Linköping, och med fulla lungor sjöng vi Margareta Garpes, Suzanne Ostens och Gunnar Edanders feministiska kampsång från 1971. Vi sjöng för allt vi var värda
Jag känner tårarna bränna, jag känner läpparna darra, jag känner slem i ansiktet.
Slem i ansiktet? Det låter konstigt, hur gör ni egentligen när ni sjunger? Ni kanske borde satsa er tid på att gå till en sångpedagog istället?
Det är blandningen av smärta och lycka. Lycka för att jag får vara med om detta oerhörda, smärta över alla kvinnor som inte har tillgång till dessa rum, och måste bedriva kampen för överlevnad ensamma i patriarkatet.
Jag förstår att det känns oerhört att befinna sig i en lokal full med kvinnor och få slem i ansiktet. Något jag inte förstår är smärtan, spottar de vrkligen så hårt?
Men mest gråter jag inombords för att jag tänker på mamma, att hon som vanligt sitter hemma och som vanligt mår dåligt och har ont i hela kroppen, och på det faktum att hon aldrig haft ett feministiskt sammanhang att gå till, att hon och hennes väninnor här i Sverige aldrig hört talas om Grupp 8 och Suzanne Osten och att de måste höja sina röster för att höras.
Vad har hindrat din mamma och hennes väninnor att ha ett feministiskt sammanhang att gå till? Deras fungerande hjärnor kanske? Varför tar inte du med dig din mamma till dina feministiska sammanhang, du verkar ju ha tillgång till dessa? Personligen önskar jag inget hellre än att aldrig ha hört talas om Grupp 8 och Suzanne Osten, men det är ju jag det.
Att jag aldrig kommer förlåta den svenska feminismen detta. Att ni lämnade mamma utanför. Aldrig på riktigt lyfte ett finger för att befria henne ur hennes trippelförtryck. Och jag känner tårarna komma för att jag känner en sådan djup tacksamhet gentemot mamma för att jag får sitta här i dag. För mamma gjorde allt hon kunde för att jag skulle få tillträde till de här rummen, sångerna och sällskapen. Inga kläder, sämsta maten, inget träningskort till sig, de finaste kläderna, bästa maten och balettklasser till mig. En enorm skuld, en klump i halsen när jag nu sjunger med.
Jag tror inte att din mamma gjorde allt det där för att du skulle få tillgång till feministiska sammanhang, föräldrar (av båda könen) gör så för sina barn. För att man gör så, om man har en normal hjärna det vill säga.
På fredagskvällen inviger Malin Axelsson, konstnärlig ledare på ung scen/öst och initiativtagare till Fri feministisk scenkonstsamling, programmet. Hon säger att det är dags att göra något åt dagens rasistiska, könsrollssegregerade och homofoba samhälle, att scenkonsten spelar roll och att vi ska förändra världen. Att vi tillsammans ska göra ett stort nationellt feministiskt scenkonstverk som riktar sig till en ung publik. Vi skriver just nu historia, säger Malin och klipper det röda bandet. Jublet och hurrandet fortsätter hela helgen.
Hahahahahaha!
Jag representerar tillsammans med Hanna Riisager och Tova Gerge Dockhaveri förlag. Dockhaveri är inbjudet för att vi håller på med feminism, kollektivitet och performativitet.
Gud så trevligt det låter! Du har verkligen lyckats, jag är övertygad om att du, Lidija, kommer att förändra världen!
Nästa dag börjar vi med att diskutera frågan: ”Vad är feminism för mig?” Jag säger om och om igen att jag känner en aversion mot feministiska gemenskaper. Ett tvångsmässigt skavande. Rabiosa Rabiata. Jag kan inte vara med i feministiska gemenskaper som inte kan ta alla mina sidor. Mamma måste med. Jag blir glad när jag märker att det finns tillåtelse och kanske till och med igenkännande för depressiva och mindre uppbyggliga feministiska åsikter.
Men nu känner du helt plötsligt en aversion mot de feministiska gemenskaperna? Vojne, vojne, det är svårt att hänga med i svängarna. Jag kanske inte är intellektuell nog eller så borde jag kanske gå en kurs i intersektionell genusgalenskapsfeminism?
Efter lunch står Maria Sveland i talarstolen. Fett och pepp på många sätt, men jag kan inte låta bli att fullständigt haka upp mig på att tre av de fyra kvinnor som hon citerar som exempel på antifeminism är invandrarkvinnor. I stället för att håna dem borde Sveland fråga sig varför dessa andra kvinnor inte har lust att bekräfta den vita svenska lyxfeminismen? Ifrågasätta sin egen feminism som inte kan inkludera dem. Detta förmörkar och upptar all min tankeverksamhet och jag har svårt att koncentrera mig på resten av föreläsningen. Ingen annan reagerar, varför jag inte heller vågar säga något. Men jag gör det nu, för det är ett mönster att invandrarkvinnors feminism utmålas som patriarkalt korkad av de svenska medelklassystrarna. Stor skam och ilska kokar i mig.
Fett och pepp? Lustigt att dessa ord kommer från en person som uttalat sig om personer som tycker att det queerfeministiska pronomenet hen är löjligt med följande: ”– Det blir lätt ’Åh, nu ska de här intellektuella hålla på och peta i de här orden igen’. Jag har förståelse för det. Håller man inte på med språk och ord hela dagarna så känns det nog lätt så.”
Sedan talar Tiina Rosenberg och det känns också fett och pepp på tusen sätt. Men när Rosenberg, i en kortis, talar om antirasistisk feministisk scenkonst känner jag mig märkligt otillfredsställd, för helt plötsligt börjar då allt handla om representation av representation, utklädnad av utklädnad, ängsligt och sofistikerat, inget som utmanar mig eller lär mig något nytt, inget som handlar om det som jag akut behöver prata om. Så jag sitter mest hela föreläsningen och längtar efter att den rasifierade kvinnan av kött och blod i egen hög person ska stå där framme och berätta om sig själv, sin konst och sin erfarenhet.
Om du känner att du akut måste tala om någonting så kanske du inte ska gå på en föreläsning utan uppsöka en klinik som specialiserat sig på sådana akutbehov? Om du längtar efter en rasifierad kvinna av kött och blod så kanske du skulle passa på att ta upp den längtan på samma gång då du uppsöker kliniken?
Tankeexperiment: tänk om du som kvinna varje gång du beträdde ett högstatusrum möttes av 90 procent män. Vad skulle det göra med din kropp, tal, känslor och tankar? Här på konferensen finns en stor medvetenhet om att kropp och erfarenhet är av yttersta vikt för vilken kunskap som produceras. Lik förbannat är det ändå ett väldigt vitt och svenskt rum jag sitter i. Oss svartskallar kan du räkna på en hand och några fingrar, och minst hälften av dessa verkar ha åtminstone en svensk förälder, vilket inte sällan är villkoret för att få komma in i de svenska statusrummen, det eller att snabbt som fan skaffa svensk partner. Assimilering heter det. Ni kan inte ta vår olikhet om den inte är tryggt svennefierad. På kvällen är det fest, middag och öppen scen.
Oj då Lidija, det kanske faktiskt inte är så konstigt att det i Sverige bor väldigt många vita människor? Många av de ickevita kvinnorna har dessutom helt andra RIKTIGA problem att ta itu med, är det någon som är assimilerad till den svenska feminismens töntproblem av I-landskaraktär så är det du. Era skattefinansierade konstperformativa underverk kommer göra typ noll för integrationen. Ditt pucko!
Kvällens höjdpunkt är när vi dansar lesbisk marsch. Vi får inte nog, utan dansar om och om igen, fortsätter även nästa dag, smider planer på att framföra marschen på Sergels torg i februari … Hela vägen hem sedan på natten pratar Hanna, Tova och jag om hur vidriga män det finns i litteraturvärlden, hur mycket de äcklar oss. Vi skrattar åt dem och spottar på dem. För här är det vi som är norm, och samhället där ute som framstår som abnormt. Här kan vi ventilera vår frustration, rikta den utåt i stället för inåt.
Det här låter bara så sinnessjukt på så många plan. Skärp dig för fan! ”Vidriga män i litteraturvärlden”, som äcklar er så mycket? Det är inte samhället (så som ni tolkar det) som är abnormt utan det är hålrummen i era hjärnor som är abnorma.
Jag sover på hotell som betalas av arrangörerna. Det är fjärde gången i mitt liv som jag sover på hotell i Sverige, första gången var på högstadiet när jag och mamma fick åka på skidsemester för fattigfamiljer. Jag pratar flera gånger under vistelsen i telefon med mamma och berättar hur underbart jag har det, hur himla privilegierad jag är som får vara med om det här, hur mycket jag har att berätta när jag kommer hem. Mamma är som vanligt mest orolig över basgrejer, att jag inte fryser, eftersom det är 17 minusgrader i Stockholm. Att jag äter ordentligt.
Låt mig tala om en sak för dig Lidija, det finns en enorm mängd människor i världen som aldrig någonsin har sovit, eller aldrig någonsin kommer att få sova på ett hotell. Antal hotellnätter är inget mått på någonting, förutom din självömkan. Var glad att din stackars morsa på något sätt tog dig till Sverige så att du inte har fått ett jävla hotell plus bomb i huvudet då du låg och sov. Idiot!
Jag känner mig mer hemma i litteraturen än i teatern, likväl söker jag mig alltid till det performativa i skrivandet. Varför? Tiina Rosenberg talade på föreläsningen om ”den explicita kroppen”, om Carolee Schneemann som 1975 ställde sig naken på ett bord och inför en publik började dra ett långt snöre med modernistisk dikt ur vaginan, att kroppen och den självbiografiska berättelsen alltid varit och är basen i den feministiska scenkonsten.
Åh herregud! Jag förstår att du känner dig mer hemma i litteraturen. Alice i underlandet kanske är något för dig?
Feministiska scenkonstnärer har ofta använt sina kroppar som både käll- och arbetsmaterial. Teaterns påtagliga kroppslighet. Feminister som tar plats på scenen, jag som tar plats i texten för att jag är för feg för scenen. Men i grunden gör vi exakt samma: använder kroppen som material, som text, och låter denna text bli en kropp som förändrar världen.
Försök att använda hjärnan istället! Och när jag säger så så menar jag inte att du ska skriva ner dina förvirrade tankar och skicka till DN utan att du ska försöka att använda din hjärna PÅ RIKTIGT till något lite mindre verklighetsfrånvänt än detta.
Sista dagen utformar vi konkreta strategier för vårt gemensamma feministiska scenkonstverk. Detta är min favorit: Valåret 2014 ska alla grupper under en dag utifrån det gemensamma temat ”En dag i vårt drömsamhälle” skapa olika feministiska verk och happenings runt om i Sverige.
Jag kan inte bärga mig…
Vad ska Dockhaveri göra? Vi ska erbjuda unga människor ett radikalt alternativ till normen. Vi gillar Kathy Acker och My Little Pony och att arbeta tillsammans. Tillbaka i Stockholm känner jag att denna helg gett mig en total vitamininjektion. Känner mig varm, lysande och antänd mitt i det slaskgrå, kyliga, patriarkala och förstelnade samhället. Fylld av militant optimism och svindlande visioner.
My little pony i kombination med militant optimism känns oerhört spännande. Jag hoppas att du och dina polare får ta del av mina och andra nettoskattebetalares pengar för ett pang-pang-ponny-performativt utspel mot patriarkatet. Verkligen!
Kommer hem. Kramar mamma allt jag kan. Feminister, vi måste jobba lika mycket med att fucka upp vår gemenskap, som med att fucka upp patriarkatet, lika mycket med självkritisk feminism som feministisk kamp.
Completely fucked up, sa Bull.
