Det blir sällan som man har genustänkt sig…

Jag tänkte att jag skulle berätta en liten genushistoria. Båda sidor stödjer sig mot olika slags ”forskning” hit och dit och medan folk forskar och går på universitet och högskolor och har sig, debatterar och kämpar för olika saker samt dräller runt med andras skattepengar så lever och växer våra barn upp under den enda barndom de har. Jag har ju som bekant valt att lita på mina egna instinkter och insikter vilket har bidragit till att jag har tackat bestämt nej till dessa genusorienterade och utbildade personers ovärderliga kunskap i ämnet. En sak som jag reflekterat över under ganska många år nu är hur onaturligt vi ”rika” västerlänningar lever. När jag tittar tillbaka på min familjs småbarnsår så känner jag att jag borde ha lyssnat mindre på andra och mer på mig själv. 

Oberoende av all forskning och statistik som finns att ta del av så landar vi, eller borde vi landa, på våra egna reflektioner och iakttagelser av vår omvärld. Det är vi föräldrar som känner våra barn bäst och det är vi som verkligen vill våra barn det bästa. Som jag ser det så skiljer sig definitionen av vad som är bäst åt, och gott så! Jag vill ha den valfriheten, åt mig själv och åt andra. Om det finns människor som ”tror” på genusvetenskapen så får de för all del sätta sina barn på genusorienterade förskolor och skolor där de tillsammans med personalen kan hjälpas åt att motverka traditionella könsroller. Om de tycker att det är det viktigaste för barnen så varsågoda! Personligen så värdesätter jag kunskap, studiero och en smula disciplin. Jag kan inte välja en skola eller förskola åt mina barn där de inte är ålagda att motverka traditionella könsroller eftersom det står inskrivet i skollagen. Jag är inte en person som är lättkränkt men det där är faktiskt något som jag mer och mer finner som oacceptabelt, att jag måste sätta våra barn i en skola där mitt och min mans sätt att leva ska motverkas. Jag talar inte om för andra hur de ska leva och vill heller inte bli talad om för hur min familj ska leva.

Betyder nu detta att jag och min man uppfostrar våra döttrar till små hemmafruar? Givetvis inte! Faktum är att jag håller med om att barn ska erbjudas möjligheter att leka med vad de vill, hur de vill. Jag tycker det är lika illa att styra barn oavsett på vilket sätt man styr dem. Dock så ser jag inte hur man skulle lyckas med att få alla att göra likadant utan att våldföra sig på människors rätt att själva styra sina liv och framför allt sina privatliv. Dessutom fattar jag inte varför man ska behöva gå på högskola för att förstå så enkla saker? Det kanske blir så om man har en hjärna som inte fungerar så bra.

Nog om detta, nu till min historia. Då min andra dotter föddes så lärde jag känna en mamma på BVC:s mammagrupp (förlåt, föräldragrupp som enbart bestod av mammor) och vi började umgås. Hon hade en pojke i samma ålder som min äldre dotter och en dotter jämngammal med min yngre. Det var första gången jag kom i kontakt med en förälder som såg sina barn genom ett par genusglasögon. Hon var trevlig och rolig, både hon och hennes man var civilingenjörer inom tekniska områden och hon föll väl mig i smaken eftersom hon inte var så feminin till sin läggning. Därför blev jag förvånad över hur hon dresserade sina barn enligt korrekt genusmanér. Pojken, som var fanatiskt intresserad av bilar och flygplan, ikläddes genuskorrekta ”tunikor” som visserligen inte såg ut som klänningar men ändå hade inslag av ljuslila och rosa. Flickan hade mest storebrors ärvda pojkkläder. Detta var nästan tio år sedan och jag hade aldrig hört talas om något liknande så jag tänkte att, jaha det var väl intressant… Pojken var dock som sagt fullständigt fixerad vid bilar och flygplan och flickan harvade på med ärvda pojkkläder och byggklossar. Mina flickor hade både små söta klänningar, jeans, tröjor och vad tiden led och tröttheten tilltog, lite allt möjligt på sig. Hemma hos oss var det roligt för barn, en outsövd morsa i kombination med att som sisten i umgängeskretsen ha skaffat barn – ett jävla hav av ärvda leksaker. Där fanns bilbanor, dockvagnar, leksaksspisar, låtsasverktyg, trehjulingar, dockskåp och fan och hans moster! Ett gender heaven av Guds nåde. En annan sak som var roligt hemma hos oss var att man fick hjälpa till att laga mat. Detta eftersom vår yngsta vettvilling av kamikaze-typ var tvungen att hållas under uppsikt dygnet runt. Jag hade inget annat val än att låta dem vara med i köket då jag lagade mat. 

Hur som helst, en annan sak som fanns i överflöd hos oss var klänningar av alla de slag. Jag har alltid handlat de flesta barnkläder second hand och dessutom hade vi ärvt en hel del även där. Med flera närstående släktingar boendes utomlands så fick vi även med jämna mellanrum de mest sagolika klänningar i postlådan. Jag vet, de är inte så genusmedvetna utomlands. En dag när min väninnas flicka hade blivit stor nog att själv klä på sig kom hon så upp från nedervåningen iklädd en av de allra finaste klänningarna i vår familjs ägo. En glassrosa fluffig vitprickig bakelse med en stor sidenrosett på ryggen. Klänningen hade en utsökt emipreskärning och såg ut som en dröm. Mamman sade ”Men Gud, vad har du på dig?”. Flickan snurrade i klänningen och såg helt överlycklig ut. Mamman skrattade nervöst och sade att flickan aldrig hade haft något liknande på sig. Nähä, tänkte jag.

När de skulle gå hem så vägrade givetvis flickan att ta av sig klänningen. Mamman skruvade sig nervöst och jag sade att det inte var några problem, att hon kunde låna klänningen med sig hem. Flickan hoppade lättad i sin marinblå bävernylonoverall och de gick hem. Något sade mig att det var sista gången jag såg den klänningen.

Några dagar senare ringde mamman och berättade nervöst följande. Flickan hade sovit i klänningen, haft den på dagis två dagar i rad och nu undrade mamman hur mycket klänningen hade kostat eftersom den i genustumultet hade fått en del blåbärsfläckar på sig. Inga problem sade jag, flickan kunde gärna behålla klänningen för vi hade ändå så många.

I samma veva började både jag och mamman jobba och vi tappade kontakten. Jag tänker ibland på dem och undrar hur genusprojektet artade sig i deras familj? Jag undrar om pojken fortfarande har tunikor med rosa blixtar på sig och om hans syster nöjer sig med ärvda pojktunikor?

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

8 kommentarer

  1. Finns inget intelligent att tillägga. Tack för ett bra inlägg.

    Svara
  2. lavazza1891

     /  3 januari, 2013

    Jag häller med Dolf.

    Svara
  3. Hurtbullen

     /  4 januari, 2013

    Förnumstigheten i mig säger : Hellre valfrihet i (billiga) second-hand kläder av alla sorter, för alla kön, än att man dressar in ungarna i en bävernylonoverall från topp till tå under lekåren. Det kan ju bli en helt vanlig socialistisk tillvand-unge av bara farten 🙂

    Du är väl punk , Rocki ?

    Svara
    • Punk? Ja, kanske innerst inne. Mest är jag nog en vanlig morsa fast högljudd. Och rätt så jobbig.

      Svara
  4. Hjalmar

     /  5 januari, 2013

    Haha, ja verkligheten kan vara skitjobbig för genusfolket…

    Svara
  5. Anders Senior

     /  7 januari, 2013

    Bra skrivet!

    Svara
  1. Lite rester och annat viktigt « Toklandet
  2. En liten genusberättelse | Susanna's Crowbar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: