http://www.metro.se/kolumner/markligt-tyst-om-arbetsolyckor/EVHmbu!8uLeNwt3NMoNU/
ALEXANDRA PASCALIDOU skriver i Metro att det är märkligt tyst om arbetsplatsolyckor. Hennes far har i sitt arbete beklagligt nog blivit påkörd av en buss.
”Förra veckan när mina pappa tömde soporna på sin arbetsplats blev han påkörd av en buss. En sådan där dubbelbuss som ser ut som ett dragspel i mitten. En Arriva-buss med en förare som inte stannade förrän folk började skrika på honom.
Den enda förklaring pappa fått var av en annan bussförare, som sa att hans kollega varit stressad. En stress som kunde kostat ett liv. ”
Hon beskriver i sin kolumn den obehagliga olyckan.
”Vid sextiden på morgonen böjer han sig slutligen över papperskorgarna, låser upp dem och byter plastpåse. Vid den sista, kl 06.30 kom bussen som körde på honom. Han kastades flera meter och föll handlöst. Krossade tänder, smärtor i rygg, nacke, armar. Bara tandnotan uppgår till astronomiska 160 000 kronor. Pengar som är svåra att städa ihop. Ännu har försäkringsbolaget inte hört av sig. ”
Hon fortsätter med sin problemanalys.
”Men min pappa är inte ensam, det finns
värre exempel på arbetsplatsolyckor. Vi minns alla den 22-åriga städerskan som felaktigt skuldbelades när hon låg medvetslös på ett sjukhus efter att tåget brakat in i ett bostadshus.
Men minns vi de tre arbetare vars liv gått förlorade i bygget av Citybanan? Har vi hört något om de 37 arbetare som förra året miste livet på sina arbetsplatser?
Varför är det så tyst om arbetare som offrats? Är deras liv inte värda mer än en fjuttig notis?”
Ja, varför är det så tyst egentligen ALEXANDRA PASCALIDOU? Eller, är det verkligen det? Jag skulle vilja påstå att vi är rätt många som försöker tjata om det där. Två personer som verkligen har försökt lyfta frågan är Pär Ström och Pelle Billing. Mig veterligen så hör de två till minst den så kallade medelklassen och är båda välutbildade. Därför blir jag redan här skeptisk när du skriver:
”Författaren Anneli Jordahl som skrev en fantastisk artikel i Aftonbladet efter olyckan på Saltsjöbanan har en tes: ”Jag gissar att ointresset delvis handlar om att övre medel- och medelklassen som dominerar medierna aldrig träffar och umgås med arbetare.
Men när övre medelklassen blir utsatt i en olycka så piggnar de till, och som en bieffekt förmedlas något av den utsatthet som råder för förare och arbetare…”
Både Ström och Billing har skrivit böcker där de har tagit upp detta. En annan som har skrivit om det är bloggaren Aktivarum. Han är visserligen ”bara” en bloggare men han ses i alla fall som en så pass viktig aktör i debatten att han blivit kartlagd av den till stor/största del statligt finansierade låtsastidningen Feministiskt perspektiv och EXPO:s så kallade Researchgrupp. Så hur är det nu egentligen? Efter en snabb googling hittar jag mängder av artiklar som handlar om just arbetsplatsolyckor. Dock så talas det i dem om antal ”personer” som skadats eller omkommit så man måste själv googla upp statistik för att se hur könsfördelningen ser ut och få reda på att det är löjligt övervägande antal män som både skadas och dör. Det är lite lustigt att du nämner den stackars tågstäderskan som blev skadad under ett arbetspass för på något konstigt vänster (pun intented) så lyckas även den här artikeln inleda med ”hon” för att sedan snabbt börja tala om ”personer”. Vad beror det här på tror du?
http://ekuriren.se/ledareasikter/debatt/1.1418444-1-000-dor-dagligen-i-arbetsplatsolyckor
Jag ska innan jag fortsätter berätta lite om mig själv för dig, vi har nämligen en hel del gemensamma nämnare. Vi är kvinnor, vi är jämnåriga, våra föräldrar kom till Sverige ungefär samtidigt. Jag är lite som du faktiskt, jag pratar högt (inte i TV visserligen…), flaxar med armarna när jag blir upprörd och säger vad jag tycker. Jag kommer från Balkan och du kommer från Grekland. Eftersom vi är rätt lika så förstår ju du och jag varandra på det där invandrarsättet du vet. Vi kan ju skoja på det där humor-rasistiska sättet som vi gör när svenskar inte är med, du vet, det där med att greker hatar turkar, juggar hatar både greker, turkar och varandra (tyvärr ganska ofta med kniv), turkar hatar alla och alla hatar alla och så vidare. Lite så där skämtsamt på det där ”Turk på burk smakar Ajvar”-sättet som vi gör när inte de där ängsliga svenskarna -som är rasister på riktigt – är med. Vi två är ju sådana där tuffa invandrarkvinnor som är vana vid lite ruffare prat. Därför så vet jag att du inte kommer uppfatta det som näthat när jag säger så här till dig:
Fuck off med din feministiska intersektionella kommunist-klassanalys av problemet!
Medan Ström, Billing, Aktivarum med flera, med flera försöker belysa just de här problemen så brukar du och dina systrar (minus Karin Adelsköld) gapa och skrika om hur underrepresenterade kvinnor är inom media och i bolagsstyrelser. Kan du kanske vara vänlig och ge mig en klassanalys på det tack?! Du frågar ”varför är det så märkligt tyst om arbetsolyckor?” Kan det bero på att det kan vara ganska svårt att göra sig hörd när ALEXANDRA PASCALIDOU och co ältar sina lyxproblem? Medan ”vi” buntas ihop med hatare, förlöjligas och jämställs med Anders Behring Breivik så ger du ut kokböcker, skriver intressanta blogginlägg om yoga, SKRIKER om feta, skalliga män inom media på TV och så vidare. Vilka är det som är tysta och borde tala om detta menar du?
Jag ska tala om för dig varför det är så tyst. Det är för att det handlar om män. Du bär själv skuld till detta, en sak som skiljer oss två åt är att jag är gammal ex-katolik, jag är bra på skuld. Både på att känna den och på att dela ut den, tuae crimine!
Låt mig då till sist besvara din fråga ”Måste det vara våra egna pappor för att vi ska reagera?”.
Ja, för vissa egocentriska mediafeminister så måste det vara så, för oss andra: Nej!
Vänligen vidarebefordra denna hälsning till din far:
Bäste Herr Pascalidou,
Jag vill på detta sätt, å mina och övriga ekvalisters/jämställdisters/antifeministers vägnar beklaga olyckan som ni varit med om med förhoppning om ett snart tillfrisknande. Jag/vi beklagar också feministers besatthet av den så kallade könsmaktsordningen vilken har legat er och många andra män i samma situation i fatet. Jag/vi fortsätter dock med att försöka vända på detta medan er egen dotter bloggar om yoga och andra oviktigheter.
Hälsningar,
”Nätmobben”.
—————-
Lite viktiga saker som ALEXANDRA PASCALIDOU skriver om medan vi andra ska skriva om arbetsplatsolyckor fast vi ska hålla käften:
http://www.metro.se/kolumner/jag-var-med-i-ett-patriarkalt-pajasprogram/EVHlep!6iyLzgMdcv9M/
http://metrobloggen.se/pascalidou/
http://www.metro.se/noje/halla-dar-alexandra-pascalidou/Objfev!06_4524-23/
http://www.metro.se/kolumner/sluta-reducera-kvinnor-till-mode/EVHmbg!QljSsYRryR7HQ/