Mammor och sånt’.

Gissar att Maria Sveland och några till applåderar denna självförverkligande företagsamhet? I vanlig ordning kommer protesterna att ljuda ”Varför är det värre när en mamma överger sina barn än när pappor gör det, män har övergett sina barn i alla tider…” Skillnaden är kanske att det är mycket sällan (aldrig) man läser om pappor som försvarar att de gjort det valet. Om du som förälder väljer din frihet framför dina barn så kan du väl ändå kosta på dig att inte stoltsera med det? Man måste ju tänka på baaaaarnen, liksom ba!

http://www.dn.se/ledare/signerat/mammarollen-e-som-i-ego

”Det som är intressant är de frågor som inte ställs, de perspektiv som inte redovisas, de slutsatser som inte dras. Mest provocerande är förstås Katarinas berättelse om varför hon, i ett första steg, valde att flytta mer än 100 mil från sina barn. ”Jag ville flytta till livet som jag trodde fanns i Uppsala, ville ha nära till mina syskon, ville ha en längre vår.” Vad hennes barn ville får vi inte veta.

När hon sedan i nästa vända funderar på att flytta ännu längre bort, till Italien, får hon frågan om hon kommer att trivas med att träffa sina barn ännu mind­re. Jag vet inte, svarar hon, men lägger sedan till att skulle hon inte trivas med det kan hon alltid flytta tillbaka.”

En annan konstig syn på moderskap står den förut konstnärliga dramatikern Noomi Rapace för. Från att vara en svår och forcerat obegriplig skådespelerska kan hon nu tydligen till och med överväga ett boob job för konstens skull. Nåväl, Hollywood har väl förhäxat djupare personer än henne. Nu valde hon i och för sig att inte göra det måste man också tillägga.

http://se.starlounge.com/article/noomi-rapace-overvagde-silikon_167180

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article14957459.ab

”– Alla sa att jag var galen som gifte mig så ung och galen som skaffade barn. Men jag såg det aldrig så. Jag tänkte, nu vet jag ju hur det är att vara gravid och hur det är att vara mamma. Som en skådespelare visste jag att jag kunde ha nytta av den erfarenheten, säger Rapace till The Telegraph Magazine.”

Snacka om att go into caracter alltså! Jag undrar bara om hennes barn kommer att uppskatta sin roll som rekvisita i sin mammas karriär?

Mamma! Pausa! Mamma! Pausa!…

Kvinnor kan och allt det där. Hur kan man bete sig som en förvuxen tonåring och samtidigt kräva respekt? Fy fan!

—————-

Jag har tittat på dokumentären nu, plågsamt är bara förnamnet. Katarina säger att det är klart att hon kommer att bli ifrågasatt, precis som alla föräldrar blir ifrågasatta. Fel, Katarina – det finns nämligen grader i helvetet. Det är skillnad på att bli ifrågasatt för att man har varit för sträng/krävande/jobbig/tjatig/osv och att bli det för att man har valt att sätta barn till världen för att sedan överge dem för att man inte orkar och vill vara friiiii. Det gäller för övrigt såväl mammor som pappor som hens.

BREAKING NEWS: Det finns både preventivmedel och laglig abort i Sverige, dessutom så måste man inte skaffa barn. Men, det är väl som vanligt partiarkatets fel att vissa uppenbarligen inte kan tänka ut det med sina hjärnor?

http://www.svtplay.se/video/1193047/l-som-i-lycka

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

21 kommentarer

  1. Mr J

     /  6 maj, 2013

    Men män lämnar ju oftare sina barn…. Oftast behöver de inte försvara det, eftersom det inte diskuteras som något annat än dåligt. Så det är väl bra att åtminstone kvinnor reflekterar över detta och sina val?
    Denna tröttsamma moralism där man sätter sig till doms över andras val. Andras sätt att tänka. Som om ens egna förment plikttrogna o-val är något att stå efter?

    Svara
    • Intressant! Du tycker att den här Katarina ”reflekterade” över sitt val? Jag såg bara en kvinna som lade över skulden på sin egen dotter för att dottern fick henne att må dåligt. Tänk så olika man kan se saker och ting.

      Intressant också att du tycker att ta ansvar för sin avkomma, som man själv har valt att sätta till världen, är tröttsam moralism.

      Svara
    • Hur ofta blir en kvinna ofrivilligt mamma i dagens Sverige, med abort och adoptionsmöjligheter?
      Hur många gånger sker det för män?

      Vet vi hur vanligt det är när det gäller föräldraskap som ingåtts helt frivilligt? Jag är helt säker på att män inte står för merparten då, men att jämföra män och kvinnor när utgångsläget är ojämställt är att jämföra päron och äpple.

      Hur många gånger väljer män bort och hur många gånger tvingas de bort av den andra föräldern? Jag vet iaf en man som valde bort för att skona sina barn från de scener mamman ställde till.

      Denna tröttsamma moralism där man sätter sig till doms över andras val.
      Jag blir mycket sällan arg, de få gånger jag kokar inombords är när vuxna hanterar barn illa. Jag har noll pardon för de.
      Och om du tycker det är moralism, då är jag stolt över att vara moraltant i dina ögon.

      Svara
      • Det där är viktiga frågor om man nu ska prata om moralism. Jag känner och känner till en hel del människor som bara råkat helt oplanerat skaffa barn. Där har faktiskt även män ett ansvar i mina ögon, ett ansvar för sin reproduktion. Uppenbart är att man kanske ska uttala att man inte vill skaffa barn för tillfället innan kvinnan i fråga råkar bli gravid. Jag förstår inte den här que sera sera- mentaliteten och jag tror att många av de här ”svikar-farsorna” helt enkelt aldrig blivit tillfrågade.

        Om det även gör mig till en moraltant, då får det väl vara så. Jag har inget problem med moral vad gäller barn.

      • Rick

         /  6 maj, 2013

        Det är bara bra med moraltanter i de här frågorna.
        Säger moralfarbrorn Rick.

      • Jag förstår inte den här que sera sera- mentaliteten och jag tror att många av de här ”svikar-farsorna” helt enkelt aldrig blivit tillfrågade.

        Det är ju värre än så. Många av dessa har försökt att paret skulle komma fram till en annan lösning än att graviditeten skulle leda till ett föräldraskap. Men mot sin uttryckta vilja blir de pappa och tvingas betala för det varje månad i 20 år. Tror f*n dom är ”svikare”.

        Anser sig kvinnan inte kapabel att ta hand om ett barn själv om den som bidragit med genmaterial inte vill, så finns abort eller adoption. Med makt följer ansvar och skyldigheter.

        Uppenbart är att man kanske ska uttala att man inte vill skaffa barn för tillfället innan kvinnan i fråga råkar bli gravid. Jag förstår inte den här que sera sera- mentaliteten och jag tror att många av de här ”svikar-farsorna” helt enkelt aldrig blivit tillfrågade.

        Här ser jag det precis tvärtom, faktiskt. Att bli förälder, det är ett så stort och viktigt beslut, att det är ett beslut man aktivt tar. Om man inte diskuterat saken så är default-läget, ”inte intresserad just nu”.

        Sen händer det ju att man råkar bli gravid ändå.. och de majoriteten par brukar väl lösa sånt snyggt?

      • ”Här ser jag det precis tvärtom, faktiskt. Att bli förälder, det är ett så stort och viktigt beslut, att det är ett beslut man aktivt tar. Om man inte diskuterat saken så är default-läget, ”inte intresserad just nu”.”

        Ja, jag håller egentligen med dig om det här men de verkar ju finnas tillräckligt många (kvinnor) som inte gör det så det finns kanske fog för att vara övertydlig? Det är i alla fall något jag skulle råda en son om jag hade en.

      • Det är i alla fall något jag skulle råda en son om jag hade en.

        Absolut gör man det. Dessvärre måste man, med dagens situation, ge pojkarna en hel del andra råd till följd av den utvecklingen vi står i. Jag vill inte min son ska stå inför rätt för att han misslyckats vara telepatisk med en kvinna som inte klarade det fantastiskt svåra överkursen i svenska; säg ”Tack, men nej tack” om ‘du’ inte vill.

        Det är en sak som gör mig heligt förbannad. I Norge är det på förslag att det inte ska vara nog med samtycke, det ska vara ett ”entusiastiskt samtycke”. Help!

        En annan sak som inte är kul med en son: Så länge jag kan minnas har ”p-piller för män” varit på gång. ”Inom fem år” var det när jag var kring 20. Det måste betyda att jag inte fyllt 25 än? Eller?

      • Nu när vi ändå pratar om det här, jag förstår inte hur man kan välja att ”skaffa” ett barn med någon som inte vill. Det övergår mitt förstånd. Vi kvinnor i Sverige har alla möjligheter att ta ansvar för våra kroppar, det är dags att börja prata om det på riktigt!

      • Vi kvinnor i Sverige har alla möjligheter att ta ansvar för våra kroppar liv, det är dags att börja prata om det på riktigt!

        Jag breddade lite i din text. Det är ju allt. Vad har vi kvinnor i Sverige att gnälla om öht i egenskap av kvinnor? Det är hög tid att vi kvinnor beläggs med ansvar för våra liv och val.

        Jag är så innerligt trött på offerkoftandet. Pinsamma är dom. Bortskämda.

    • Rick

       /  6 maj, 2013

      Uppfattar jag dig rätt nu Mr J, att det inte spelar så stor roll om man tar hand om sina barn eller inte, att det är moralism att förutsätta att man tar ansvar för sina barn?

      Du talar om att reflektera över ens val. Man har ett val och det valet heter att inte skaffa barn om man inte har för avsikt att ta hand om dem. Ingen är tvungen att få barn, åtminstone inte i de grupper det här handlar om. Men väljer man barn så väljer man ett ansvar som i minimifallet varar i 18 år. Detta är ingeting att reflektera över. Reflektera får man göra sedan när barnen står på egna ben i samhället.

      Svara
  2. Jag såg också dokumentären och satt och skrek flera gånger rakt ut av ångest och förfäran. Dels över flera av personernas öden och val, dels över deras inställning till ”frihet”.

    Däremot var porträtten ömsinta, vänliga och uppenbart kärleksfulla – det var fint att se i SVT. Stort beröm går till Lotta Stemme.

    Svara
    • Ett tidsdokument över vår tids bortskämdhet. En sak som fascinerar mig är hur man hinner skaffa tre barn innan man upptäcker att det inte ligger för en?

      Svara
      • Ja, det är en bra fråga!

        Jag tror att hon besvarade alla sina tvivel med samma argument som hon hade med anledning av den eventuella flytten till Italien:

        ”Man kan ju alltid ångra sig och flytta hem igen”

        vilket var precis vad hon gjorde, dvs skaffade tre barn, ångrade sig och flyttade till Uppsala.

        Jag tror hon har svårt att bli vuxen.

  3. Rick

     /  6 maj, 2013

    Jag har inte sett dokumentären, men visst har det i alla tider funnits ansvarslösa föräldrar. I dag är det såtillvida förändrat att ansvarlösa pappor (och de är fler än dito mammorna) fortsättningsvis är ansvarslösa medan de ansvarslösa mammorna uppfattas som någotslags rebeller som kämpar för sin frihet. Barn är rekvisita, för deras enda funktion är att mamman ska kunna agera rebell. Utan barn hade ju hennes uppror varit helt överflödigt.

    Sådana här gånger kan man glädjas åt att biologin i slutändan vinner över kulturen. Vår djuriska ansvarskänsla för vår avkomma är i de flesta fall starkare än postmodern propaganda.

    Svara
    • Ja, det är märkligt att när män lämnar sina barn så är de skitstövlar men när kvinnor gör det så har de valt friheten och ska försvaras. Låt mig påpeka att jag inte förstår hur någon kan flytta långt bort från sina barn, oavsett kön.

      Svara
  4. robjoh

     /  6 maj, 2013

    Jag har inte sett dokumentären, men skulle vilja diskutera det här med frihet. För mig verkar det som om de flesta verkar missa att med frihet kommer också ansvar. Detta gäller även pratat om rättigheter, man verkar missa att ens rättigheter även kommer med skyldigheter.

    Hur har vi lyckats skapa en generation primadonnor som inte verkar vilja ta ansvar för sina handlingar?

    Svara
    • Primadonnor är rätt term, att ansvarskänslan inte har hunnit lika långt som frihetssträvan är rätt så tydligt på flera områden.

      Svara
      • lavazza1891

         /  8 maj, 2013

        Enligt deras resonemang räknas det bara som frihet/valfrihet om inget av deras val har negativa konsekvenser. Andra måste alltid hjälpa till så att varje val de gör blir det rätta valet för dem.

  5. Jag tror att i verkliga livet, bortom snäva systerskapskretsar och bland en bredare bekantskapskrets så har svikarmammor minst lika svårt att accepteras av omgivningen som svikarpappor. I filmen skildras hon som lite exotisk, wild-and-crazy, men så ser nog inte de flesta i hennes omgivning på det. Och särskilt inte äldsta dottern och de andra barnen.

    Svara
    • Så är det nog. Jag kan även tänka mig att det är hennes val som står som grund till att den här Lotta gjorde dokumentären. Att hon trots all vilja till förståelse inte accepterar hennes val.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: