Ostrukturerad irritation, varsågoda!

Det visar sig att den genusmedvetne söderhipstern inte är så populär bland kvinnorna trots stora kunskaper i feministisk teori och andra vetenskapliga grejer. Vilken överraskning! WOW! Kvinnor som tjatar om könsmaktsordningen osv kan ju börja med att sluta belöna alfahannar som uppvisar ett svinaktigt beteende?! Framför allt kan de ju sluta upp med att skaffa barn med dem, tänker jag i alla fall.

http://blogg.tara.se/katerina-janouch/2013/06/10/soderhipstern-sexualiteten-och-relationsfobierna-3-0/

Helt ovetenskapligt och utanför rådande diskurs vill jag hävda följande: Vissa kvinnor dras till svinaktiga män, dessa män beter sig givetvis inte som de önskar i längden. Kvinnornas (feministernas) slutsats är att alla män är svinaktiga och att problemet ligger i den s.k. mansrollen. Well, as usually I beg to differ. Problemet ligger i att de väljer fel sorts män (av basala biologiska orsaker som de givetvis förnekar finns) och gör det i sådan stor utsträckning att svinaktigt beteende är ytterst gångbart. Eftersom kvinnor är ”det första könet” så kan kvinnor inte göra fel utan de berövas sin ”kärlekskraft”. Lol!
Det är faktiskt helt enkelt så enkelt och tråkigt att lyckliga och jämställda relationer kräver känslomässig självbehärskning och personligt ansvar från bådas håll, inte bara mannens. Idioter, svin och jävla idioter återfinns bland båda könen och det är något man bör komma ihåg. En sorts idioter är de som inte förstår att det är samspelet mellan kvinnors bra OCH dåliga egenskaper (som grupp bla, bla, bla…) och mäns dito som TILLSAMMANS skapar vissa oönskade och önskade synergier.

Sedan manglas allt detta i olika genusvetenskapliga och feministiska fraktioner vilket leder till att vanliga, trevliga män bashas så till den milda grad att de inte längre vågar ha sex med kvinnor av rädsla för att objektifiera dem. Lol 2!

Som kvinna har man ju det tveksamma privilegiet att få ta del av andra kvinnors syn på bra sex och vilka slags män man föredrar utan att någon man är närvarande. Detta ofta i kombination med stora mängder lådvin, vilket iofs kan vara en faktor som gör det hela uthärdligt. Den största kunskapen jag bär med mig från dessa workshops i relationer är att kvinnor i regel helt och hållet saknar självkritik. Helt och hållet. Allt de gör är bra och allt som är dåligt i deras liv beror på deras män och patriarkatet. Lol 3!
Personligen har jag genom mitt relationsliv betett mig bra OCH dåligt, jag har genom vanlig, hederlig självrannsakan begrundat det och analyserat vad jag kan göra annorlunda. Vidare så har jag vid flera (många) tillfällen bett min man om ursäkt för vissa saker och vissa perioder i vårt gemensamma liv. Detta är viktigt att göra, speciellt för en person (kvinna) som jag eftersom jag kan vara rätt så påstridig ibland. Jag förstår att detta, att jag kan vara rätt så påstridig, kan vara svårt att tro för er som har följt bloggen men så är det.

För att skifta fokus från sitt eget beteende så ägnar man osunt mycket tid åt att älta bilder av kvinnor (och män) i reklam, städning, könade leksaker, patriarkatet, förbjudna och påbjudna ord, klänningar på både flickor och pojkar, generande hårväxt osv, osv. Alla personliga motgångar och misslyckanden skall till varje pris skyllas på någon/något annat. Tanken om att man faktiskt själv har gjort saker och olika val samt uppvisar okonstruktiva beteenden förekommer mycket sällan eller aldrig. Om den poppar upp så är det också någon annans fel.

Fy fan!

MVH

/Könsförräderskan.

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

25 kommentarer

  1. lavazza1891

     /  11 juni, 2013

    Feminismen är ett gigantiskt shit test som den kollektiva manligheten har failat. Den begränsade andel män som inte bryr sig utan gör tvärtom, utan hänsyn till rådande kultur, moral och lagstiftning, räcker förstås inte till alla kvinnor, och framförallt inte hela kvinnans liv.

    Vill feminimen att så många kvinnor som möjligt ska vara lyckliga så lång tid som möjligt, så handlar det tvärtom om att kvinnor måste börja odla feminitet och underkastelse samt att bygga upp män självkänsla och självsäkerhet.

    Det är förmodligen en omöjlig ekvation.

    Kanske är det detta som avses med arvssynden.

    Svara
    • Nja, alltså det där med underkastelse ställer i alla fall inte jag upp på men jag gissar och hoppas att du menar samarbete? Jag underkastar mig ingen förutom mina barn och då menar jag INTE att de alltid får som de vill, tvärtom. Det där med femininet vet jag inte heller, det räcker med att ta ansvar för sin del av den gemensamma överenskommelsen vilken kan se olika ut. Jag är verkligen inte feminin, jag har en del drag som skulle klassas som feminina men det jag främst bejakar är mina moderliga drag vilket torde vara ett feminint drag. I övrigt tror jag att jag håller med dig.

      Svara
      • lavazza1891

         /  11 juni, 2013

        Nä, jag menar verkligen underordning, på det sätt man underordnar sig någon man beundrar, litar på och vill vara till lags. Kvinnans underordning/tillit gör mannen klokare, säkrare och mer ansvarsfull, vilket ökar kvinnans attraktion för honom och mannens attraktion för kvinnan. Mannen kan inte underordna sig kvinnan särskilt mycket utan att hon tappar attraktionen för honom.

      • Jag förstår hur du menar och det kanske är en av flera varianter men jag har en mycket mer pragmatisk syn på det där, jag ser det hela mer som arbetsfördelning och att den kan se väldigt olika ut. Självklart ska man visa uppskattning och beundran för det ens partner gör men jag skulle inte vilja kalla det för underkastelse eller underordning. Jag tror att i väldigt många fall så funkar det bättre om mannen tar hem den största delen av baconet men inte alls i alla. Dessutom så tror jag att rollerna kan skifta under ett längre förhållande. I mina ögon handlar det mer om en ömsesidig respekt för varandras olika sysslor och olikheter hur de nu än ser ut. Jag har ”vägrat” att underordna mig i snart tjugo år och det har fungerat bra. 🙂

        Nu kan man ju å andra sidan definiera underordning på olika sätt, jag vet att vissa av mina ”väninnor” tycker att jag underordnar mig min man för att han försörjer mig och jag t.ex. stryker hans skjortor. Det tycker jag är fjams, han gör sitt, jag gör mitt och om jag kan göra hans dag lättare genom att stryka en skjorta så gör jag det, av kärlek och omtanke faktiskt. Jag vet inte, det kanske räknas som underkastelse nu för tiden. Fan vet allt de hittar på. 🙂

        Det jag är helt säker på är att man inte ska gnälla så förbannat på skitsaker och ge varandra lite luft emellanåt utan att det ska resultera i skuldkänslor.

      • lavazza1891

         /  11 juni, 2013

        ”Dessutom så tror jag att rollerna kan skifta under ett längre förhållande.”

        Det mesta är möjligt, men statistik och egna erfarenheter säger att kvinnor blir oroade och missnöjda över att *behöva* ta ansvar för ”manliga” uppgifter. Att aldrig *få* göra det är något som många kvinnor motsätter sig i teorin men mer sällan i praktiken. Kvinnor vill visa att de kan och blir sura om de inte får visa det, men vill inte tvingas att visa att de kan, och särskilt inte att visa att de kan dag efter dag efter dag, oavsett vad de själva känner för.

      • Även om jag förmodligen är en av de sista som borde prata om retorik så vill jag ändå säga att begreppen underkastelse/underordning är lite, låt oss säga, problematiska. Jag förstår hur du menar (tror jag) men jag gillar verkligen inte de orden eftersom jag på inga sätt ser mig som underordnad min man, vilket egentligen är hela min poäng med att engagera mig i detta ämne öht. För mig handlar det om samarbete och respekt. Det är i mina ögon just den (feministiska) inbillade underordningen som är problemet. Att ta hand om sina barn, sin familj och värna om den är väl för fan inte att vara underordnad, det är ett privilegium. Det är ju feministernas förmåga till att nedvärdera just de sysslorna som är problemet. Jämställdhet i mina ögon är att alla inblandade gör det de måste för att det ska fungera men att man kan göra det på olika sätt.

        Fråga: Ser du mig som underordnad min man?

      • lavazza1891

         /  12 juni, 2013

        ”Fråga: Ser du mig som underordnad min man?”

        ”Underordnad” är tydligen ett fult ord, men finns det något bättre övergripande ord för att man beundrar, litar på och gärna följer någon?

        Detta kan inte vara något tillfälligt, utan måste vara ett stadigt förhållande. Med det menar jag att man har bestämt sig att lita på och följa den överordnade även om tilltron ibland kan svikta, och man inte gör något för undergräva den överordnades auktoritet eller på annat sätt försvåra för denne.

        Jag tror och vet att de flesta kvinnor trivs bäst i att vara underordnade sin man på detta sätt och män utvecklas och blir mer kloka, hjärtliga och produktiva när de har en kvinna som underordnar sig dem.

        Öppenhet och normlöshet leder till energiförluster, missmatching och passivitet, snarare än den win-win som förespeglas.

      • Jag tycker det verkar som att du har en rätt så romantisk syn på det hela, jag delar inte den synen. Jag tror att man kommer långt bara genom att respektera varandra samt inte gnälla så jävla mycket över skitsaker och allmänmänskliga vardagsproblem. Jag har följt min man bokstavligt talat till andra sidan jorden men det är ett gemensamt projekt och han är inte på något sätt en överordnad auktoritet i vårt äktenskap, av den enkla anledningen att det inte behövs någon. Vi färdas framåt i våra liv genom att diskutera och kompromissa för att komma fram till vad som är minst dåligt för oss båda men framför allt vad som är minst dåligt för barnen.

        Men, som sagt, det hela beror ju givetvis på hur man definierar underordning. Vissa människor tycker ju att jag är det medan jag inte håller med. Jag ser vår familj lite som att sköta ett företag, vissa saker måste göras och så gör man det. Jag och min man har lika många röster så länge vi båda tar ansvar för våra respektive åtaganden.

        Hur tycker du att det hela ska se ut innan man får barn? Vi levde tillsammans nästan tio år innan vi fick barnen, då jobbade vi båda två och jag drog in lika mycket pengar som han gjorde då. Vi behövde det för att klara vår ekonomi. Menar du att jag skulle underordna mig honom då också och i sådana fall på vilket sätt? Jag frågar för att jag är nyfiken på hur du ser på det, inte för att tjafsa eller så. Jag tror nämligen att du har rätt i vissa fall, men inte i alla.

        Hur ser ditt liv ut, lever du i ett långvarigt förhållande? Om du vill berätta alltså.

      • Jag kan inte undgå att notera hur du svarar lavazza. Jag kan tänka mig vilken form av svar lavazza hade fått på en feministisk blogg om han hade sagt att ”Vill feminimen att så många kvinnor som möjligt ska vara lyckliga så lång tid som möjligt, så handlar det tvärtom om att kvinnor måste börja odla feminitet och underkastelse samt att bygga upp män självkänsla och självsäkerhet.”, om han nu hade fått något svar alls och inte bara blivit blockerad med omedelbar verkan.
        Jag tycker det är ganska belysande för skillnaden mellan hur feminister och vi som är feministkritiska bemöter avvikande åsikter.

      • lavazza1891

         /  12 juni, 2013

        De högsta befälen på ett skepp är kapten och styrman. Är du kapten eller styrman? Eller menar du att ert skepp saknar kapten?

      • lavazza1891

         /  13 juni, 2013

        ”Om jag överlät allt ansvar och all beslutsfattning på min man, vad skulle hända om han dog?”

        Som jag ser det är ordet underordning så motbjudadnde för dig att du uppställer en falskt dikotomi.

        En styrman har samma eller liknande kunskap och färdighet som en kapten, och kan oftast lätt ta över när kaptenen är borta, men underordnar sig ändå kaptenen när kaptenen är där, och undergräver inte kaptenens ställning när denne vikarierar för kaptenen.

      • Lavazza, jag vet inte, för dig verkar själva underordningen vara central medan den för mig inte är det. Jag tror ju på en jämställdhet som inte bygger på under- eller överordning, du kanske tror på något annat? Vi får nog helt enkelt komma överens om att vi inte är överens vad gäller i alla fall den biten. Jag tycker för övrigt inte att ordet underordning är motbjudande men däremot missvisande eftersom man uppenbarligen kan lägga vad som helst i det. Jag tycker att det är okej att ha den ordningen om båda är överens.

        Vad gäller dina fartygsmetaforer så vill jag bara påpeka att det skett en hel del olyckor på grund av kapteners felaktiga beslut och oförmåga att bedöma situationen i sin helhet. Kanske styrman hade en del invändningar men att de blev ignorerade pga kaptenens rank?

    • Jag har ingen anledning att svara Lavazza på något annat sätt eftersom hans åsikter inte påverkar mitt liv på något eller några sätt, det gör däremot feminismen och framför allt de feminister som kan råka finnas runt mina döttrar. Jag tror också att Lavazza har rätt vad gäller vissa människor. Det finns kvinnor som vill bli omhändertagna och män som vill ta hand om men då måste båda betala priset som består av att man inte är jämställda. Jag håller också med honom om att dessa kvinnor bör göra som han föreslår, man kan inte både äta kakan osv. Jag är dock inte en av dessa kvinnor. Jag ser det t.ex. inte som att min man försörjer _mig_ i första hand, han försörjer sin familj. Jag är också ganska så övertygad om att han inte skulle trivas speciellt bra hade vi haft ombytta roller, där har möjligen Lavazza en poäng även om jag skulle uttrycka mig på ett annat sätt. Nu blev det lite konstigt eftersom jag svarade Dolf här men det blev lika mycket ett svar till Lavazza.

      Som svar på din fråga Lavazza, vi är nog två kaptener. Det kanske är så det borde vara? Jag tänker på vissa fartyg där det hade varit bra om kaptenen hade haft en fellow captain att luta sig mot när de stora besluten måste tas ex. Titanic och det där italienska fartyget för ett par år sedan? Hur som helst så är jag enväldig kapten på den här skutan och Lavazza plus alla övriga passagerare är fortsatt välkomna ombord! 🙂

      Svara
      • Jag har en fråga till Lavazza: Om jag överlät allt ansvar och all beslutsfattning på min man, vad skulle hända om han dog? Tror du inte att det i en sådan situation är rätt så bra att man har lite insikt och kontroll, det är ju trots allt jag som i sådana fall skulle ha totalt ansvar för våra barn.

  2. Matte Matik

     /  11 juni, 2013

    Även om jag har samma krassa syn på världen idag så ska man också komma ihåg att det går att göra motsvarande lista över saker som är dåligt med män (vilket å andra sidan görs i tid och otid idag så ditt ”ensidiga” inlägg balanserar saker en smula). Det tråkiga är att de här missnöjda kvinnorna du beskriver uppmuntras till detta beteende. Precis som de korkade Söder-hipstrarna har de blivit lurade hela högen. Det bedrövliga är att de ska försöka ändra hela samhället istället för att sluta lyssna på feministiska samlevnadsexperter… Man får väl se det som utrensning av dåliga gener… :/

    Svara
    • Jag gissar att du menar de svinaktiga männen som jag nämner i början av inlägget? Självklart går det att göra motsvarande listor, det görs ju hela tiden. Problemet är att alla vanliga, trevliga män bakas in i den analysen medan kvinnor aldrig gör något fel. Det finns givetvis många kvinnor som är vanliga och trevliga också.

      Svara
      • Matte Matik

         /  11 juni, 2013

        Vi är nog helt överens, jag vet att du generaliserar (som jag). Ville bara förtydliga lite.

      • Jag vet att vi är överens! 🙂

  3. Rick

     /  13 juni, 2013

    Du hade en viktig poäng, Rocki, i att många kvinnor verkar ha noll självkritik när det kommer till det sexuella beteendet. Märk väl att jag skrev ”verkar”, för min seglivade misstanke är att de ändå innerst inne kan ha en rätt nyanserad syn. Det är bara inte socialt acceptabelt, inte minst i dagens Sverige, för en kvinna att tillstå att hon skulle ha något som helst ansvar för sina egna val. I media hetsas kvinnor att se sig själva som korkbitar som guppar på havet, utan kontroll över sina öden, vilket förstås återspeglas i privata diskussioner.

    Beträffande lavazzas val av ord, så kan jag för egen del tycka att det är kraftigt överdrivet att tala om underordning/underkastelse, men det är väl en konsekvens av det tillskruvade tonläget i media. Mina egna erfarenheter är att bägge parter i ett vettigt förhållande ganska snabbt ser vad som är mycket viktigt för den andra parten, men inte för en själv. Sådana gånger väljer man frivilligt att ”underordna sig”. I andra frågor föråhller det sig tvärtom.

    Svara
    • Jag tror också att det är så, att många kvinnor egentligen är mer i kontakt med sig själva än vad de vill visa utåt. Det märks om inte annat efter en väsentlig dos lådvin där en sådan som jag finns där som någon man kan säga vad man egentligen tycker till. Det är sorgligt tycker jag, att så många kvinnor ställer upp på en upprättad fasad. Man måste vara bra mycket av en rebell för att stå emot det där.

      Ja, jag spetsar ju också till det ”emellanåt”. Jag tror det handlar mer om vad definitionen av underordning är än något annat.

      Svara
      • Rick

         /  13 juni, 2013

        Efter en väsentlig dos lådvin (nåja i mitt fall öl) så brukar jag vara helt ointresserad av kvinnor i detta hänseende, så det är bra om du snappar upp vad de säger.

    • @Rick,

      Beträffande lavazzas val av ord, så kan jag för egen del tycka att det är kraftigt överdrivet att tala om underordning/underkastelse, men det är väl en konsekvens av det tillskruvade tonläget i media.

      Jag tror att Johan Grå är något på spåren i artikeln Kvinnor kan inte lyssna på sina män. Han skriver om hur män framför allt är beroende av att få respekt. I just den här tråden tror jag att det nog är mer riktigt att säga att kvinnor måste respektera sina män, snarare än att de behöver underordna sig dem.

      Johan Grå skriver:

      För kvinnor som vill lyssna och hjälpa sina män tala handlar det om att aldrig någonsin låta respekten för deras man minska, och att visa honom all deras uppskattning för honom som man. Observera att detta inte handlar om ord och att försäkra honom om att han duger. Män övar hela sin barndom på att läsa av nivån av respekt, de är oerhört känsliga för det. Antingen växer han i dina ögon eller så gör han inte det.

      Ett problem för enskilda kvinnor blir förstås att det är så vanligt att kvinnor förlorar respekten för män som visar sig ‘svaga’, att i stort sett alla män integrerat detta som en självklarhet. (‘Söderhipsters’-diskussionen kommer inte precis som en överraskning, om man säger så…)

      Kvinnor kan då ställas inför valet att antingen visa sin respekt på konventionellt sätt (underkastelse/beundran), eller genom att vara tydliga i hur de visar sin respekt på andra vis – men som Johan Grå skriver, är de flesta män oerhört bra på att läsa av hur mycket respekt de får från sin omgivning, så det är svårt att fejka.

      I princip återstår då att antingen nå någon självinsikt i hur en okonventionell rollfördelning slår tillbaka på det egna ansvaret, eller att helt enkelt spela spelet: om en kvinna tydligt underordnar sig sin man behöver hon möjligen inte respektera honom för att det skall funka.

      I och för sig har jag bekanta (kvinnor) vars män fyller en mer traditionellt kvinnlig roll. Dessa kvinnor har integrerat att detta är konsekvensen av deras livsval, och de har verkligen stor respekt för sina män. Men nu råkar dessa män vara väldigt kompetenta, och har gått in i rollen som ‘stödtrupp’ inte för att de inte hade kunnat vara kraftfulla försörjare, utan för att de redan provat – och bevisat – sin kapacitet i den funktionen, och vill prova något annat. I princip har de klivit ned från en högpresterande position till en (för dem) något lugnare, men de är fortfarande höginkomsttagare och har egentligen mest tagit en ‘halv timeout’. På sätt och vis demonstrerar de på detta sätt sin överkapacitet, och är lätta att respektera.

      Man kan förstås vända på myntet, och notera att män är ovana vid att visa kvinnor respekt för deras prestationer utanför hemmet. Just denna bloggare har en annan artikeln om huruvida män känner sig hotade av kvinnors intelligens:

      So to conclude: a woman’s intelligence is undoubtedly an attractive quality, but it has the negative side-effect of undermining a man’s ability to feel powerful, and a woman’s ability to admire him. The moral? Seek out men that are smarter than you, or at least, men that you still admire greatly in spite of their lesser intelligence.

      Han skriver på andra ställen ”admire and respect”, och visst, beundran och respekt är besläktade, men behöver inte leda till underkastelse.

      Svara
  1. För lust, inte fägring, stor | En stilla undran
  2. Guldspaden till Seglora « Toklandet
  3. Katerina Janouch, Söderhipstern och Sexuellt förvirrade kvinnor 3.0 | Aktivarum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: