Man gör det genom att man skapar akademiska discipliner och ”vetenskap” av ämnen som med fördel borde diskuteras av människor hemma vid matbordet. Det är ett sätt att hålla vanligt folk på mattan genom att hålla på med diskurser hit och dit och därmed till slut lockas tro att man skulle kunna lagstifta om människors attityder.
Ett exempel är att en dialog om etnicitet och nationalitet, dessa begrepps eventuella berättigande eller värde måste föregås av minst en magisterexamen i kritisk vithetsnorm eller något annat postkolonialt nonsens. Att vanliga människor skulle tillåtas att diskutera detta och därmed kanske komma fram till var de själva står i frågan bemöts med aggressivt, akademiskt snömos.
I värsta fall kan individer drabbas av sådan extatisk, akademisk hybris att man på största allvar hävdar att man kan bekämpa rasism med ännu mera rasism. Vår tilltro till certifierad akademisk ”brillians” och dito titelhysteri kan till slut leda till att dömda våldsbrottslingar som Tobias Hübinette får i uppdrag av regeringen att utreda afrofobin i Sverige. Det får mig att undra två saker, har universiteten och högskolorna ersatt psykiatrin och hur dubbla måttstockar kan man egentligen ha?
Hur som helst så är det ju inte så svårt att ”dekonstruera” och ”analysera” de olika ”diskurserna” om man bara är normalbegåvad och läskunnig. När det akademiska rövarspråket är dechiffrerat så kommer där fram en värld av plågade människor som i sin ofta inbillade underordning gör som mobbarna alltid har gjort, börjar mästra och angripa oskyldiga. Maktanalyserna haglar och det politiska våldet kommer som ett av staten granskat brev på posten. Syndabockar ska utses och hängas ut, böcker ska förbjudas eller åtminstone flyttas till undangömda hyllor á la Behrang Miri och människor med obekväma åsikter ska till varje odemokratiskt pris tystas. Nu är det inte långt till när man inte bara måste intyga att man har rätt och godkända åsikter utan man måste även bevisa hur mycket man tar avstånd från de icke godkända.
Att ett land som Sverige har gått den här vägen är för mig obegripligt och jag hoppas innerligt att de som är skyldiga till detta en dag drabbas av självrannsakans och eftertankens kranka blekhet som kan vara så skamfull i sig själv att någon vidare uthängning vid skampåle inte är nödvändig.
Rockis månadsbrev 