Hela mitt vuxna liv har jag blivit kallad för cyniker, man har talat om för mig att jag överreagerar, att jag är neurotisk (vilket iofs är sant), att jag är dömande mot andra men även mot mig själv. Man har sagt till mig att jag ska slappna av och att: ”jag ska vara lite snällare mot mig själv” = sluta vara en så jobbig jävel, du får mig att må dåligt eftersom dina krav på dig själv ställer krav på mig. Min inställning att man aldrig är så bra att man inte kan bli bättre har inte varit så populär skulle man kunna säga.

Jag har blivit kallad för antifeminist (vilket iofs också är sant), fascist, ”en av Hitlers kvinnor”, dystopiker, alarmist, konservativ (som om det skulle vara något dåligt), bakåtsträvare, kristdemokrat, reaktionär och motvalls. Det är faktiskt väldigt konstigt att jag över huvud taget har vänner och en familj.

Till och med min egen man har en gång sagt till mig att jag beter mig som en nynazist men det handlade om helt privata känslomässiga saker och det där har vi rett ut för länge sedan.

Den senaste tidens debatt kring framför allt flyktingsituationen har lett till att en stor mängd pragmatiska människor har blivit kallade för fascister, nazister, och all of the above. Men sedan regeringen Löfven nyligen kröp till korset och erkände att man nog tagit sig lite vatten över huvudet och att man har tappat kontrollen över situationen så har retoriken förändrats och vi har nu landat på epitetet dysterkvist.

Detta irriterar inte helt oväntat mig, som förresten även är lättirriterad, arg, har kort stubin och pratar alldeles för högt så jag vill bara uppmärksamma alla på att när någon kallar er för dysterkvist så vill de egentligen kalla er för fascist. Någon annan lösning på problemen har dessa människor sällan.

Nu intalar sig dessa typer att ”vi nog kommer klara det här” som om tron på detta skulle ha någon som helst effekt? Inte undra på att man är sur och förbannad hela tiden.

Sveriges inhemska kultur betydde nästan allt för mig under min uppväxt. Den var en fast punkt att förhålla sig till när allt annat omkring min familj snurrade. Den var en nyfikenhet hos mina föräldrar som avledde tankarna från språksvårigheter och dålig ekonomi, den var ett sätt för mig att se något annat än allt som plågade min mor och far.
Kulturen serverades av svenska grannar och kollegor och på fatet låg även språket, detta språk som mina föräldrar kämpade med hela sitt liv och som samtidigt byggde ett avstånd som en länk mellan oss, från dem till landet de lärde sig att älska och som blev hemma. Via oss barn.
Vi tog med oss ord hem från skolan, mat från hemkunskapen och skolmatsalen och känslan att vi nu bodde i ett annat land, som var annorlunda men bra och bättre.

För de flesta utlänningar i dag finns inga svenska grannar som bjuder på kräftskiva och midsommarafton med avsikten att, ibland lite styvmoderligt, få en att hitta fötterna. Det finns ofta inget i skolan för barnen att ta hem till sin familj, kollegorna som delar med sig av sin raggmunk med svenska anekdoter vid lunchbordet lyser med sin frånvaro då kollegor förutsätter ett arbete.

Snart verkar det som att även biblioteken, som var min tillflyktsplats från ett hem som inte hade råd att köpa böcker håller på att försvinna, eller i alla fall förvandlas till något annat än vad de från början var tänkta som.
Skolan, som dessvärre inte på något sätt erbjöd sig att släcka min kunskapstörst utgjorde i alla fall ett sekulärt rum där jag tilläts betrakta och reflektera över vissa av de katolska dogmer som rådde hemma. Som lät mig se att det faktiskt fanns något annat för mig att välja om jag ville. Skolan var också det ställe i världen där man hittade språket, detta som är juvelen i utlänningens krona. Nu vet jag inte ens vad skolan håller på med, inte är det kunskapsinhämtning i alla fall. På vissa ställen där språket behövs som allra mest talas andra språk på rasterna och någon rast från religionen hemma är svår att få. Även för fåtalet svenskar.

Den här världen som var min uppväxt finns för de allra, allra flesta inte mer, att ur ett integrationsperspektiv tala om PUT vs TUT är bara en chimär. Ett sätt att måla över misslyckandet med en låtsad lösning att krampaktigt hålla fast vid. Grannarna bjuder inte längre på midsommarafton, de är mer intresserade av att själva dyka in i den exotiska bilden av mångkultur, de vill ivrigt själva bli bjudna på väldoftande tajine-gryta av spännande marockanska grannar. Ty i Sverige är det istället så att numera anordnar regeringen väckelsemöten där de ytterst välvilligt deklarerar att ingen inhemsk svensk kultur existerar. Som om vi utlänningar skulle vara intresserade av detta. Det hela är mycket märkligt och besvärande för den identitespolitiskt trassliga person jag är, mina barn är till hälften etniska svenskar och de bär sin svenskhet med lika delar stolthet som saknad här i utlandet.

Vad menar dessa människor att mina barn inbillar sig? Vad är det mina och andras barn gör när de uppspelta sätter på sig sina sverigeklänningar och med väskorna fulla av chokladbollar, kanelbullar och pepparkakor beger sig till skolans International Day? Vad är det jag gör när jag vänder ut och in på alla kartonger för att hitta lucialinnen att endera lägga upp eller skarva för att de ska passa? Snårigheterna kring kommersen alla utlandssvenskar håller kring jultider med speciallampor till luciakronor, mandelmassa, smugglade julskinkor och svenska glittergirlanger skulle få vilken bekväm och stressad julsvensk att skaka på huvudet. Småsolkiga återanvända svenska papperspåskägg slås varsamt in i silkespapper för återanvändning året därpå och man bortser från fettfläckarna från gelégodiset för att de är mindre viktiga än att barnen får sina svenska påskägg.

Jag har stått på andra sidan jorden i det bedövande vackra landet Nya Zeeland med senapsmajonnäs upp till armbågarna för att förse ett hundratal svenskar med senapssill på midsommarafton, som vi firade mitt i den svenska vintern för vi ville ha det fina sommarvädret som bakgrund till vår hyllning av det bästa med Sverige – sommaren. Varför är det så viktigt för vissa att föraktfullt fnysa åt detta? Varför deklamerar svenskar så stolt att de numera äter skaldjur på julafton för att framstå som så härligt osvenska, vad är det med Sverige som inte duger åt dem? Jag kan säga att det dög alldeles förträffligt åt mig och min på riktigt osvenska familj då kriget på Balkan härjade. Då klamrade vi oss fast i tacksamheten över allt som var det svenska och att vi var mitt i svenskheten och inte någon annanstans.

Som utlänning och mor till två till hälften etniskt svenska barn och fru till en etniskt svensk man säger jag: sluta tafsa på vår svenska inhemska kultur med era smutsiga postmoderna och intersektionella fingrar. Sluta tro att ni gör människor en tjänst och sluta med ert märkliga självhat. Alla förlorar på det och den grupp utlänningar som tilltalas av era självföraktande saltomortaler skrattar åt er dumhet, tro aldrig något annat. De skriver ivrigt upp sig på olika listor för att livnära sig på denna skattefinansierade märkliga industri som tyvärr också den har blivit en del av det typiskt svenska. Om ni ska ta bort något, ta bort den biten istället.

Så, handen på hjärtat öppna gränser-förespråkare och svenskhetsförnekare, vad är det ni egentligen tror att ni har att erbjuda människorna som kommer till det här monstret ni håller på att skapa? För ni menar väl inte att Sverige är ett så jävla bra land att det är bättre att få sina barn mördade där än någon annanstans?

Läs även @DivaFabuLiz på samma ämne: http://ragingbabushka.blogg.se/?tmp=85386