När jag inte ägnar min tid åt okontrollerade vredesutbrott och trams på Twitter så tycker jag om att laga mat. Det är kanske det jag, förutom att dricka Sauvignon blanc, gillar allra mest. Oftast gör jag båda sakerna samtidigt vilket har utvecklats till något vi skulle kunna kalla en hobby. I dag har jag kulturapproprierat och skändat några samosas i någon slags vit makt-haram-Asian-fusion. Fläskfärs med thaismaker i indisk dräkt. Då jag varit på lite dåligt humör i dag så orkade jag inte riktigt se vem jag är utan fläsk. Det får bli en annan dag när jag har lite mer ork.

Det är lite pyssligt att vika samosas, vanligtvis gör jag dumplings som går mycket fortare men jag har bestämt mig för att avancera i samosavikningskonsten. Sist jag lagade det så invaderade community-ungarna och eftersom jag tydligen är deras bitch slutade det med att jag bara fick en trots att jag stått där i två timmar och slitit. Nåväl, det hade kunnat varit värre, jag hade kunnat vara en kränkt kvinnligt kodad kropp och känt mig utnyttjad, utbränd och förtryckt av patriarkatet för att jag måste laga mat. Eller som Maria Sveland sade en gång:

”Han jobbar och hon är hemma, hon är den som har förstahandsrelationen med barnen. Så som det ser ut för väldigt många av oss. Hon har koll på vad som fattas i kylen, och så vidare i en oändlig trist rad. Det här skaver väldigt mycket. Om jag ser ett ojämställt förhållande mellan två personer… och de sen påstår sig vara lyckliga, då kan jag inte hålla med om det.”

Det plågar mig att mitt liv skaver i Svelands politiskt deprimerade själ men jag kan bara inte hejda mig, jag är slav under den traditionella könsnormen. Jag tänker dock varje dag på hur mitt sätt att leva påverkar hennes och andra radfems liv negativt och jag skäms för den impact jag har på deras välmående. Det här med jämställdhet är ju som vi alla vet så väldigt viktigt att vi kan ju bara inte låta folk få leva på det sätt som passar dem bäst, för det skaver så väldigt mycket. I värsta fall kan det skava så mycket att klådan blir så stor att man hänfaller åt att kladda med mens. Nu kanske vän av ordning undrar vad detta har med en matblogg att göra men jag såg i går ett recept där en amerikansk jämställd radfem hade lagat en pannkaka med sin egen mens som en av ingredienserna. Det ska jag nog inte prova någon gång i framtiden.

Allt detta är ju som sagt SÅ HIMLA viktigt för jämställdheten, att kvinnor får vara de kvinnor de är (så länge de inte är svenska hemmafruar eller vill ta ut mer av föräldraledigheten i samråd med pappan) och det tar så mycket tid att kämpa för de här sakerna att tiden räcker helt enkelt inte till, flickor från Mellanöstern som är gifta med äldre män får helt enkelt klara sig själva. De svenska jämställdhetsfeminsterna har fullt upp med att kvotera till bolagsstyrelser, kladda med mens och tvinga svenska män att ta ut hälften av föräldraledigheten.

Folk måste ju förstå att en har helt enkelt inte utrymme att tjata om hederskultur och dessutom är det ju rasistiskt att lägga sig i hur flickor och män lever sina liv tillsammans som gifta. Och, det finns faktiskt svenska tonåringar som är sambos, det är samma sak. Att de svenska tonåringarna är fria att med både samhällets och sina föräldrars stöd när som helst lämna det förhållandet förändrar ingenting.

http://www.expressen.se/ledare/malin-siwe/siwe-ar-blondinbella-ocksa-barnbrud/

Läs även:

http://fnordspotting.blogspot.se/2016/01/den-humanitara-stormakten-och.html

Hela mitt vuxna liv har jag blivit kallad för cyniker, man har talat om för mig att jag överreagerar, att jag är neurotisk (vilket iofs är sant), att jag är dömande mot andra men även mot mig själv. Man har sagt till mig att jag ska slappna av och att: ”jag ska vara lite snällare mot mig själv” = sluta vara en så jobbig jävel, du får mig att må dåligt eftersom dina krav på dig själv ställer krav på mig. Min inställning att man aldrig är så bra att man inte kan bli bättre har inte varit så populär skulle man kunna säga.

Jag har blivit kallad för antifeminist (vilket iofs också är sant), fascist, ”en av Hitlers kvinnor”, dystopiker, alarmist, konservativ (som om det skulle vara något dåligt), bakåtsträvare, kristdemokrat, reaktionär och motvalls. Det är faktiskt väldigt konstigt att jag över huvud taget har vänner och en familj.

Till och med min egen man har en gång sagt till mig att jag beter mig som en nynazist men det handlade om helt privata känslomässiga saker och det där har vi rett ut för länge sedan.

Den senaste tidens debatt kring framför allt flyktingsituationen har lett till att en stor mängd pragmatiska människor har blivit kallade för fascister, nazister, och all of the above. Men sedan regeringen Löfven nyligen kröp till korset och erkände att man nog tagit sig lite vatten över huvudet och att man har tappat kontrollen över situationen så har retoriken förändrats och vi har nu landat på epitetet dysterkvist.

Detta irriterar inte helt oväntat mig, som förresten även är lättirriterad, arg, har kort stubin och pratar alldeles för högt så jag vill bara uppmärksamma alla på att när någon kallar er för dysterkvist så vill de egentligen kalla er för fascist. Någon annan lösning på problemen har dessa människor sällan.

Nu intalar sig dessa typer att ”vi nog kommer klara det här” som om tron på detta skulle ha någon som helst effekt? Inte undra på att man är sur och förbannad hela tiden.

Sveriges inhemska kultur betydde nästan allt för mig under min uppväxt. Den var en fast punkt att förhålla sig till när allt annat omkring min familj snurrade. Den var en nyfikenhet hos mina föräldrar som avledde tankarna från språksvårigheter och dålig ekonomi, den var ett sätt för mig att se något annat än allt som plågade min mor och far.
Kulturen serverades av svenska grannar och kollegor och på fatet låg även språket, detta språk som mina föräldrar kämpade med hela sitt liv och som samtidigt byggde ett avstånd som en länk mellan oss, från dem till landet de lärde sig att älska och som blev hemma. Via oss barn.
Vi tog med oss ord hem från skolan, mat från hemkunskapen och skolmatsalen och känslan att vi nu bodde i ett annat land, som var annorlunda men bra och bättre.

För de flesta utlänningar i dag finns inga svenska grannar som bjuder på kräftskiva och midsommarafton med avsikten att, ibland lite styvmoderligt, få en att hitta fötterna. Det finns ofta inget i skolan för barnen att ta hem till sin familj, kollegorna som delar med sig av sin raggmunk med svenska anekdoter vid lunchbordet lyser med sin frånvaro då kollegor förutsätter ett arbete.

Snart verkar det som att även biblioteken, som var min tillflyktsplats från ett hem som inte hade råd att köpa böcker håller på att försvinna, eller i alla fall förvandlas till något annat än vad de från början var tänkta som.
Skolan, som dessvärre inte på något sätt erbjöd sig att släcka min kunskapstörst utgjorde i alla fall ett sekulärt rum där jag tilläts betrakta och reflektera över vissa av de katolska dogmer som rådde hemma. Som lät mig se att det faktiskt fanns något annat för mig att välja om jag ville. Skolan var också det ställe i världen där man hittade språket, detta som är juvelen i utlänningens krona. Nu vet jag inte ens vad skolan håller på med, inte är det kunskapsinhämtning i alla fall. På vissa ställen där språket behövs som allra mest talas andra språk på rasterna och någon rast från religionen hemma är svår att få. Även för fåtalet svenskar.

Den här världen som var min uppväxt finns för de allra, allra flesta inte mer, att ur ett integrationsperspektiv tala om PUT vs TUT är bara en chimär. Ett sätt att måla över misslyckandet med en låtsad lösning att krampaktigt hålla fast vid. Grannarna bjuder inte längre på midsommarafton, de är mer intresserade av att själva dyka in i den exotiska bilden av mångkultur, de vill ivrigt själva bli bjudna på väldoftande tajine-gryta av spännande marockanska grannar. Ty i Sverige är det istället så att numera anordnar regeringen väckelsemöten där de ytterst välvilligt deklarerar att ingen inhemsk svensk kultur existerar. Som om vi utlänningar skulle vara intresserade av detta. Det hela är mycket märkligt och besvärande för den identitespolitiskt trassliga person jag är, mina barn är till hälften etniska svenskar och de bär sin svenskhet med lika delar stolthet som saknad här i utlandet.

Vad menar dessa människor att mina barn inbillar sig? Vad är det mina och andras barn gör när de uppspelta sätter på sig sina sverigeklänningar och med väskorna fulla av chokladbollar, kanelbullar och pepparkakor beger sig till skolans International Day? Vad är det jag gör när jag vänder ut och in på alla kartonger för att hitta lucialinnen att endera lägga upp eller skarva för att de ska passa? Snårigheterna kring kommersen alla utlandssvenskar håller kring jultider med speciallampor till luciakronor, mandelmassa, smugglade julskinkor och svenska glittergirlanger skulle få vilken bekväm och stressad julsvensk att skaka på huvudet. Småsolkiga återanvända svenska papperspåskägg slås varsamt in i silkespapper för återanvändning året därpå och man bortser från fettfläckarna från gelégodiset för att de är mindre viktiga än att barnen får sina svenska påskägg.

Jag har stått på andra sidan jorden i det bedövande vackra landet Nya Zeeland med senapsmajonnäs upp till armbågarna för att förse ett hundratal svenskar med senapssill på midsommarafton, som vi firade mitt i den svenska vintern för vi ville ha det fina sommarvädret som bakgrund till vår hyllning av det bästa med Sverige – sommaren. Varför är det så viktigt för vissa att föraktfullt fnysa åt detta? Varför deklamerar svenskar så stolt att de numera äter skaldjur på julafton för att framstå som så härligt osvenska, vad är det med Sverige som inte duger åt dem? Jag kan säga att det dög alldeles förträffligt åt mig och min på riktigt osvenska familj då kriget på Balkan härjade. Då klamrade vi oss fast i tacksamheten över allt som var det svenska och att vi var mitt i svenskheten och inte någon annanstans.

Som utlänning och mor till två till hälften etniskt svenska barn och fru till en etniskt svensk man säger jag: sluta tafsa på vår svenska inhemska kultur med era smutsiga postmoderna och intersektionella fingrar. Sluta tro att ni gör människor en tjänst och sluta med ert märkliga självhat. Alla förlorar på det och den grupp utlänningar som tilltalas av era självföraktande saltomortaler skrattar åt er dumhet, tro aldrig något annat. De skriver ivrigt upp sig på olika listor för att livnära sig på denna skattefinansierade märkliga industri som tyvärr också den har blivit en del av det typiskt svenska. Om ni ska ta bort något, ta bort den biten istället.

Så, handen på hjärtat öppna gränser-förespråkare och svenskhetsförnekare, vad är det ni egentligen tror att ni har att erbjuda människorna som kommer till det här monstret ni håller på att skapa? För ni menar väl inte att Sverige är ett så jävla bra land att det är bättre att få sina barn mördade där än någon annanstans?

Läs även @DivaFabuLiz på samma ämne: http://ragingbabushka.blogg.se/?tmp=85386

Hej Skattesverige,

Grattis till beslutet om föräldraförsäkringen! Detta kommer sannolikt rädda världen på precis samma sätt som förbudet om utomäktenskapligt sex utfärdat av RKK har gjort. Kunde Sveriges blivande mödrar önska sig en bättre mors dags-present undrar jag? Yay!

Hur som helst så tänkte jag bara beröra några andra grejer som din politik resulterar i, förutom att världen räddas alltså. När jag och min man bodde i Sverige så var ju jag hemmafru men min man arbetade och hade ett välbetalt jobb. Som du vet så valde vi, av flera olika (skatte)skäl att flytta utomlands. Det innebär för dig, kära Skattesverige, att du går miste om hundratusentals kronor årligen som min man hade betalat i inkomstskatt hade vi bott kvar, i dig. Vidare avgår ju även alla sköna momskronor som jag som sysslolös hemmafru skulle bidragit med i och med all shopping som vi hemmafruar pysslar med – hela dagarna. Jag dricker mycket vin kan jag också tillägga, katsching! Jag har ju inte planerat att vara hemma resten av mitt liv så du missar även mina framtida skatteinbetalningar. Våra avkommor som med stor sannolikhet kommer utvecklas till hyfsat skötsamma och välutbildade individer kommer med ännu större sannolikhet aldrig bosätta sig som skattebetalare i Sverige, varför i hela friden skulle de göra det liksom?

Jag vill också att du ska veta att vi är inte ensamma här ute i skattediasporan, det finns en hel del framgångsrika och välavlönade f.d. svenska skattebetalare med sina familjer ute i the big wide world, och vi blir bara fler och fler. Därför vill jag bara påminna om att ett synnerligen dåligt sätt att göra sig av med den förhatliga kapitalismen är att driva ut alla kapitalister ur landet. Visserligen finns det ju i slutändan inga kvar (jippi!) men då finns det ju heller ingen kvar som betalar, fattar du?

Nå väl, vi kommer ju ses på somrarna och så och då blir det ju lite moms, flygskatter och grejer. Kanske har du tur att någon av oss blir sjuk så vi måste besöka en vårdcentral för 1600 sek, vem vet. Ja just det, apropå föräldraledighet. Du kan ju ta alla pengar som frös inne pga att min man inte tog ut en enda dag och köpa dig en snygg Che Guevara-tisha för dem. Eller en palestinasjal.

Vi ses till midsommar, vi kommer uppklädda till tänderna i våra Sverigedräkter. Uppsydda utomlands.

Tjingeling!

1. Skriv på Facebook att alla som röstar på SD ska ta bort dig som vän.

2. När du upptäcker att någon har tagit bort dig som vän, skriv hur du har legat sömnlös och gråtit hela natten pga detta och hur CHOCKAD du är.

3. (Viktigt!) Citera Olof Palme.

4. Ange på din profilbild med olika procentsatser hur mycket du INTE har röstat på SD.

5. Rösta på F!.

6. Skriv hur CHOCKAD du är över valresultatet.

7. Ignorera alla demokratifientliga förslag från samtliga övriga partier.

8. Panikposta inlägg från ”Inte rasist, men…”.

9. Hylla Expressen och Researchgruppens uthängningar av privatpersoner.

10. Posta floskler och tafflig statistik.

11. Gör skillnad på politiskt våld beroende på vem det är som utövar det.

12. Bedyra din egen godhet genom att beskriva hur CHOCKAD du är över att det finns rasister och rasism i Sverige, ignorera samtidigt all rasism utövad av icke-vita svenskar.

Så, tillsammans fixar vi det här! Peace!

Mitt Facebook-flöde svämmar över av desperata åsikts-selfies. Folk vänder ut och in på sig själva för att bevisa sin godhet och de värsta citerar tom långa stycken av Olof Palmes gamla tal. Jag fascineras av det här totala chocktillståndet vissa har glidit in i, fullständigt tagna på sängen av den i alla fall fyra år gamla informationen att det finns rasism och rasister i Sverige. Jag kan inte annat än att tolka det som någon slags inverterad nationalism, Sverige och svenskarna (nya som gamla) står över allt sådant eftersom de är det finaste, snällaste och godaste folket i hela världen. Likt Jehovas vittnen utesluter de de icke-troende ur sin gemenskap genom att de på ett passivt-aggressivt sätt självmant ombedes lämna församlingslistan. ”Antirasismen” har blivit det sekulära Sveriges statsreligion och syndarna ska visas upp på torget. Facebook har blivit kyrkan dit man beger sig finklädd, visar upp sig och bedyrar sin godhet inför alla, bikt, predikan och botgöring på samma ställe. De bästa missionärerna verkar jobba heltid med att sprida floskler och dåligt presenterad statistik.

Vad fan är det med folk?