Efter att ha läst Café Rättvisan av Joseph Caux så känner jag att jag har hakat upp mig på det här radikalfeministiska försöket att även förklara hedersvåldsproblematiken med paaaatriarkaaaaatet och de doooolda struuuuktuuurena. Det gör mig jävligt förbannad!
Enligt mig så handlar det om att det ligger i den svenska radikalfeministens natur att ogilla konkurrens om offerstatus. De vill INTE att en annan grupp ska ta ljuset ifrån deras kamp för överlevnad. Istället försöker de smeta på sig den gruppens lidande på sig själva. Mycket fult! Det blir gärna så om man är så oändligt besatt av sin egen inbillade underordning och det samtidigt blir svårare och svårare att fortsätta hävda den. Då dyker begrepp som intersektionalism upp, då kan man lida tillsammans med dem som lider på riktigt och inte fyller sina löjliga liv med påhittade problem som BR:s leksaksindelning och sedelvalörsräkning. Har man riktig tur så kan man finna ett sätt att få betalt för det också, så man får råd med den där nya snygga fondtapeten och några flaskor rött. Det är ta mig fan en av höjderna av arrogans.
Rockis månadsbrev 
Ekvalist
/ 22 november, 2012En grundläggande tes är ju Ordförande Schymans, Riksadvokat Borgströms och andras påstående att svenska män är som talibaner. Samma könsmaktsordning. Där passar hedersvåldet in – det är patriarkalt våld.
Men blandar man in etnicitet så blir det svårare. Där ska ju icke-vita ses som förtryckta. Hedersvåldet spränger den tankemodellen.
Lättare att förklara allt med könsmaktsordning och patriarkala strukturer. Även när kvinnor utövar hedersvåld och när pojkar drabbas av hedersvåld så är det patriarkatets fel.
rocki
/ 22 november, 2012När de förtryckta visar sig vara förtryckare då blir det rörigt på barrikaderna.
Ekvalist
/ 22 november, 2012Haha! Det blir svårt med plakatskrivning och flaggval också.
Rick
/ 22 november, 2012Jag brukar se feminismen av idag som en form av gammaldags nationalism.
I SvD 21.11 intervjuas en katalansk professor som är negativ till de nationalistiska yttringarna och han säger så här apropå katalansk nationalism ”Nationalismen här påtvingar människor en känsla av att vara utsatta för en enorm oförrätt/…/Nationalismen tillskriver också människor vissa förutbestämda egenskaper/…/det är ett obehagligt självförhärligande. /…/ ..och medierna själva ägnar sig åt någon slags ny-McCarthyism mot alla som inte stödjer självständigheten”.
Jag har ingen uppfattning alls om situationen i Katalonien, men jag känner väl igen resonemanget från andra håll, inte minst Östeuropa. Den egna gruppen är per definition utsatt för någon form av oförrätt, i regel av minoriteter eller grannländer. Den egna gruppen har aldrig gjort något fel och alltid agerat i självförsvar osv osv.
Läs till exempel om den politiska utvecklingen i Ungern, där en nationalistisk regering kommer med det ena bombastiska utspelet efter det andra och jämför sedan med dagens svenska feminism. Likheterna är fler än olikheterna. Det är visserligen inte patriarkatet som hotar, utan utländska krafter samtidigt som den nationella agendan förväntas genomsyra all aktivitet i landet. Och Ungern är bara ett i raden av åtskilliga exempel.
rocki
/ 22 november, 2012Intressant jämförelse och jag håller med. Det finns en hel del gemensamma drag med vissa av östeuropas gamla nationalism-offerkoftor. Övertygelsen om sin egen förträfflighet framför allt!
Ekvalist
/ 22 november, 2012Bra iakttagelse. Håller med. Det är offerkofteri i båda fallen. Det är ”vi mot dom” och ett svartvitt tänkande i båda fallen. Oliktänkare brännmärks.
Där har vi också ett tydligt släktskap med en viss hjärntvättande ideologi som hade sin storhetstid på 1930-talet.
Café Rättvisan
/ 22 november, 2012Det värsta med detta är ju att massvis av småflickor lider utan att få hjälp eftersom strålkastarljuset är låst på de kritvita feministernas små skoskavsproblem. Överklasstanterna gnyr högljutt över att de inte blir inkvoterade i bolagsstyrelserna medan tiotusentals tjejer får sina liv förstörda ute i förorterna. Men av politiskt taktiska skäl är det ingen feminist som vill erkänna detta, än mindre ta i problemet.
Jag skulle egentligen vilja skriva mycket mer om detta men lunchrasten är för kort.